Hoppa till huvudinnehåll

Alltid rocknroll - del 2

biljett
biljett Bild: Yle/ Tomas Jansson biljett

Del 2/3


Den 20. juli sänder Radio Vega Tomas Janssons dokumentär ”Alltid rocknroll”. I en tredelad artikelserie berättar han om dokumentärens bakgrund, om rockmusikens betydelse, och om återseendet av Roskilde rockfestival.

Vad är det som för mig alltid har varit så stort med rockmusiken?

Skulle jag räkna upp alla orsaker skulle utrymmet förstås inte räcka till.Men en viktig detalj är Liveupplevelsen.Det handlar inte bara om musiken, men också om gemenskapen, hundra, tusen, tiotusentals människor som kan förvandlas till en enda organism.Under sent 70-tal tidigt 80-tal var det förstås stort att som 18-19-20-åring bara ha en möjlighet att få smaka på denna nya värld.

Men när den första spänningen var tillfredsställd?

Då fanns det andra saker som var viktiga.För mig handlade rockmusiken aldrig primärt om Underhållning eller Party. För mig var det istället, ja det är svårt att definiera med ord men... Ett existentiellt rum? En plats där jag fick vara jag. Och hittade gelikar som kände precis lika.Det var framför allt intima klubbutrymmen som lockade mest.

Åbos gyllene 80-tal

Då var Åbos 1980-tal ett gyllene decennium, och det inte bara för att klubblivet var aktivare än någonsin just då. Dessutom lockade Åbo alla rikssvenska band till Kåren.Förutom Sielun Veljet (vilka totala urladdningar!!!) fick jag se Imperiet (”ett hjärta, är alltid rött, ett hjärta, har alltid rätt”, så man vrålade med!), Wilmer X, eller Lolita Pop, ett band som kändes extra mycket som ”mitt” eftersom jag var först i Finland med att ramla över deras debutskiva och omedelbart förälskade mig.

Jag minns att jag i en recension vågade förutspå att detta helt okända Örebrobandet en gång ”skulle spela på Kåren”. Och när de sedan kom var förväntningarna enorma, och besvikelsen ännu mer enorm när de hade översatt sina låtar till engelska.Jag var så besviken att jag i pausen (rockgigar hade sådana då) rusade in backstage och skällde ut bandet. ”Det direkta äkta försvinner när ni sjunger på engelska. Och det måste vara äkta, annars är det ingen idé. Dessutom är ju 95 procent av publiken här svenskspråkig!”.
Efter pausen sjöng de på svenska.

Superår med U2 och Bruce

Det blir svårt att försöka lyfta fram bara några få exempel på när rockkvällar har känts magiska, oförglömliga.Men jag minns flera från 1985.U2 på Stockholms isstadion. The Unforgettable Fire-turnén. Konserten avslutas som vanligt med ”40”, men den här gången vill publiken inte sluta sjunga. Jag ryser ännu till när jag minns hur vi lämnar ishallen, promenerar mot tunnelbanan, fortsätter sjunga, ännu i tunnelbanan, hela vägen mot centrum fortsätter vi sjunga ”how long, to sing this song...”
Eller Bruce Springsteen på Ullevi, konserten som fick stadionbygget att skaka för mycket.Jag som föraktade stadionkonserter. Men Bruce fick mig att förstå att det också i en stadionmiljö är möjligt att få 50.000 människor att tillsammans försvinna i musiken, för tre timmar. Det enda som finns är ett nu, som är fyllt av gemensamma positiva vibrationer.

Eller U2 igen, ZooTV-turnén i början av 90-talet, en av rockhistoriens bästa turnéer. Jag såg fyra spelningar från den turnén, de tre Sverigespelningarna inomhus, och den uppföljande stadionkonserten året därpå. Att återse stunden när Abbas Björn och Benny under en av kvällarna plötsligt står på Globens scen tillsammans med bandet är mera kul, men jag kan fortfarande (ursäkta upprepningen) rysa till när jag på Youtube ser bilder från turnén och kommer till Where the Streets Have No Name-introt, strålkastarljuset som slås på, publikextasen, det jättelika jublande människohavet.

Världen utanför försvinner. Det är en ö, och vi är här, tillsammans.

Den känslomässiga explosion som slår in då, en total upplevelse av här och nu, det som är så svårt att uppnå i vardagen, att ingenting annat än nuet existerar, ingen smärta, ingen oro, bara en gemensam eufori. En gemenskap som inte förutsätter ett ”de andra”. Ingen demonstration mot någonting, inte en fotbollsmatch med en motståndare, inte en religiös träff mot det onda. Vi behöver ingen fiende. Det är konstens unika styrka. Och det är bara rockmusiken som kan samla tusentals tiotusentals av oss på en och samma gång.

En flykt, kanske, naturligtvis. Men också ögonblick som kan få dig att se världen och dig själv med nya ögon, som i bästa fall cementerar en känsla av lycka i ditt bröst på ett sätt som håller dig i handen också efter konserten.

Roskildedebut 1982

Och så förstås, första resan till Roskilde rockfestival. 1982. Finland då var ett annat land än vad det är idag. Det var en tid när ordningsvakter kallades för fascister, antagligen för att de ofta också uppträdde som sådana. Eftersom alkoholen var bannlyst på festivalområdet fanns det dessutom många som fyllde en hel dags alkoholbehov redan på morgonen, vilket förstås ledde till att festivalglädjen kunde blandas med stora doser aggression.

I Roskilde såg jag ingen aggression. Istället, en osannolik glädje, en publik som gemensamt jagade fram det bästa ur banden. Så var det inte i Finland på 80-talet.Roskilde var drömmen som gick i uppfyllelse, men magin har jag också upplevt vid skivspelarens ensamma stunder med band som The Cure eller Sigur Rós.

Och mitt rockjournalistjags möten med spännande artister breddade bilden. Hemma hos Thåström på Söder i Stockholm. Bono backstage i Åbo där jag redan höll på att helt konkret bli utburen av ordningsvakter. Turnébussen med Wilmer X. Otaliga möten med Lolita Pop. Ett sömnigt Sielun Veljet i en träningskåk mitt i skogen någonstans långt borta. Stockholmsvännen som tipsar om en gig med ett hett nytt Stockholmsband som skulle skivdebutera samma månad och som jag helt oförberedd knockas av.

Det bandet hette Kent, och skulle bli en av mina största 90-talsupplevelser.

Stunder jag aldrig glömmer, och som befäste 80/90-talskänslan av att det är rockmusiken som tillsammans med kärleken är helt avgörande för mig.Men när jag ska återvända till Roskilde rockfestival, som är platsen där jag sannolikt upplevt allra flest oförglömliga stunder...

Då är jag förstås orolig för att någonting har försvunnit under de 18 år jag varit borta.

Återstår att se.
Läs ochså.

Veckans dokumentär: Alltid Rocknroll av Tomas Jansson i Yle Radio Vega 20.7 kl. 9.03 och 23.7 kl. 11.03. Tack till Jyrki Häyrinen, Are Nikkinen och Charlotte Sundström.