Hoppa till huvudinnehåll

En så himla vacker bok

Bild: Copyright: Erik Saanila pattes blogg

Den är helt enkelt så jäkla snygg! Och nu har jag äntligen läst den. Vrakboken – Skepnader i havet. Och nu är jag avundsjuk. För det här är boken jag hade velat göra. Det är bilderna jag hade velat knäppa. Det är historierna om förlisningarna och det är dramatik. Det är människor och det är minnen. Det är känslor. Kim Lund (text) och Erik Saanila (foto) har gjort det så fenomenalt bra.

I ett minimalt nötskal är boken berättelser om ett antal vrak i våra vatten. Den är en portion kultur under ytan och maritim historia ovan ytan. Den är en liten portion dykning för den oinvigde. Den är också en liten portion internationell skeppsfart och historia, till och med en liten portion politik ryms med. Och det stör inte alls. Men framför allt är boken en stor portion upplevelse. Så kände jag.

Bild: Copyright: Erik Saanila pattes blogg

Kim Lunds gripande fakta-fiktion-grepp till exempel i berättelsen om hur S/S Park Victory gick under utanför Utö julen 1947 är helt enkelt fenomenalt.

Vi tas hem till familjen Öhman. Julgäddan puttrar på spisen, äldste sonen Eskil är hemma på duglighetspermisson. Han har nyss visat ”rådigt agerande” utanför Russarö när svenska lastfartyget Mjörn fick grundstötning vid Lilla Tärnskär. ”Föga anade Eskil att det var endast en generalrepetition på vad som komma skulle”, skriver Kim Lund. Och som läsare är man ju helt fast!

Varvat med Erik Saanilas fruktansvärt fina UV-bilder är jag fullständigt fängslad. Jag dök själv på ”Park” för många år sedan, hittills enda gången. Inför dyken skaffade jag och mina dykvänner ritningar på hur fartyget ser ut, vi läste på. Planerade dyken. Men trots egna dyk och trots egna minnen av det jag läste då fängslas jag alltså igen. Och det samma gäller nog alla texter i boken.

Visst är jeg redan frälst, det är sant. Men samtidigt öppnade jag faktiskt boken med ett visst mått av skepticism. Liksom hallå... Jag känner ju till storyn bakom de flesta vraken redan... Jag har ju själv dykt på (en del av) dem... Jag kan ju det här... Vad kan nu boken ge mig? Men sidu nej! Här fick jag lov att tänka om. Ordentligt.

En annan härlig sak med boken är att jag vill lämna den framme. Den får liksom gärna ligga där någonstans på ett bord i vardagsrummet. Dels är den så himla snygg och dels märker jag att jag vill bläddra i den pånytt och pånytt. Följande givna steg är att ”dyka” den.

"Vrakboken - Skepnader i havet" gavs ut på Litorale 2013.
Mer godis: Vrakfeber

Trädgård

Nyligen publicerat - Trädgård