Hoppa till huvudinnehåll

Skräckfilm med Catzo och Filip - The Bride of Frankenstein

Bild: Janne Wass skräckfilmpodd

Det hela började en sen natt, vi hade kanske druckit ett stop äppelsaft för mycket. Jag satt med min vän Filip och talade om skräckfilmer. Filip och jag är olika på många sätt, men främst skiljer sig vår filmsmak. Han tycker nämligen att ju mer skräck, blod och gore det finns i en film, desto bättre är den. Jag å min sida tycker ungefär precis det motsatta.

Eller nu ljuger jag. Sanningen är nämligen den att jag är shit ass-rädd för skräckfilmer. Yxmördare får mig att svettas ymnigt, demoner ger mig mardrömmar i flera veckors tid och vampyrer är så obehagliga att mitt blod närmast isar av skräck. Ungefär så tycker jag om skräck.

Denna kväll jag nämnde tidigare, kom Filip med den stenhårda åsikten att han sannerligen ska kultivera mig i mitt skräckfilmstittande. "Nästa år ska vi gå igenom skräckens historia, en film i månaden" sa han bestämt. Jag skrattade och köpte ett till stop äppelsaft.

Sen blev det nästa år. Och plötsligt eskalerade allt och det blev sanning av Filips hotelser. Och nu sitter jag här, och har verkligen lovat se en film i månaden med honom. För att det här historiska året inte ska gå odokumenterat förbi bestämde vi oss för att göra en podcast av våra filmupplevelser. Så nu ger jag er första delen i årets bästa händelse: Catzos & Filips skräckpodd!

The Bride of Frankenstein

Som första film valde Filip The Bride of Frankenstein från 1935. Det är en uppföljare till den ursprungliga Frankenstein, båda är regisserad av en av Hollywoods första öppet homosexuella regissörer, James Whale. Whales homosexualitet sägs också synas mycket i just The Bride of Frankenstein, och visst, där finns flera scener där man kan se tydliga gayreferenser.

Nu är ju den här gamla svartvita filmen inte särskilt skrämmande, men jag kan tänka mig att den var väldigt kontroversiell just när den kom ut. Filmen censurerades friskt och i Sverige kom den inte ens ut på grund av sin "ogudaktighet".

Monstret spelas, precis som i den tidigare Frankenstein-filmen, av Boris Karloff - med den skillnaden att monstret i den här andra filmen lärt sig många fler ord än i den första. Fast några rappa dialoger är det verkligen inte frågan om, monstret kan cirka tjugo ord i stil med "friend", "good", "bad" och "drink". Väldigt underhållande.

Sett till sin tidsera är filmen riktigt bra. Men blev jag rädd? Inte det minsta. Bättre lycka nästa månad Filip!