Hoppa till huvudinnehåll

Tre böcker som är bättre än The Dirt

Vi läste The Dirt på toan, sen åkte den rakt ner i papperskorgen. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth the dirt

Här är tre böcker som har en sak gemensamt. De är alla mycket bättre än bästsäljaren The Dirt. Läs dem.

En god vän till mig sa en gång ungefär så här.

- Hur f*n kan Nikki Sixx komma ihåg varje brud han legat med och varje toalett han dragit kokain på, men ingenting om hur de skrev låtarna.

Uttalandet sammanfattar bästsäljarna The Dirt och Heroin Diaries rätt bra. De är fyllda av skrönor från rocklivet, men för den som är intresserad av musiken finns inte så mycket.

Därför listar jag, dagen till ära, tre musik- och rockböcker som alla är mycket bättre än The Dirt.

Jay-Z - Decoded

Decoded är historien om en langare, en hustler. Jay Z ger en inblick i hur det var att växa upp när crackepidemin drog över USA på 1980-talet.

Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth decoded
Medan han satt i bilen och väntade på kunder skrev Jay Z texter på papperspåsar och små lappar. Jay Z tjänade aldrig några stora pengar på langandet men han beskriver det som en dröm, det var en chans att en dag nå någonstans om man jobbar hårt. Han beskriver också crackepidemin som ett inbördeskrig som han föddes mitt i. Han skriver också om musiken ur samma perspektiv, i början var karriären en "hustle", en dröm om att tjäna stora pengar och att komma någonstans.

Det som gör den här musikbiografin annorlunda är att den är fullspäckad med Jay Z:s texter och fotnoter till dem. Han drar anekdoter och förklarar texterna och varifrån de kommer.

Visste du till exempel att den klassiska refrängen "I got 99 problems but a bitch aint one" handlar om hundar, inte kvinnor? I biografin berättar Jay Z hela historien om hur han medvetet skrev refrängen så att den skulle misstolkas av slöa radiolyssnare. Låten är löst baserad på en händelse ur Jay Z:s liv som langare. En trafikpolis stannar hans bil, mer eller mindre utan anledning. I bilen finns så klart ett gömställe med crack. Polisen förhör misstänksamt Jay Z och ropar via radion efter hundpatrullen (K-9) som ifall den kommer fram genast nosar sig fram till knarket. Lyckligtvis (för Jay Z) fastnar patrullen i trafiken och till slut tröttnar polisen och släpper Jay Z. "I got 99 problems but a bitch aint one".



Just Kids - Patti Smith

Tillsammans med Robert Maplethorpe söker sig den blivande rockpoetissan Patti Smith till New York. De är unga, naiva och fattiga och har inga klara mål i livet. De vet bara att de vill leva livet och ta sig in i konstnärskretsarna i storstaden. Patti Smith har ingen aning om att hon ska bli världsberömd musiker. Hon har inte ens upptäckt att hon ska bli musiker.

Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth just kids

Så småningom bosätter de sig i det legendariska bohemnästet Hotel Chelsea och får en plats vid Andy Warhols runda bord på restaurangen Max's Kansas City.

Patti Smiths självbiografi är en väldigt annorlunda rockbok. Den handlar egentligen inte så mycket om musik, mer om hur det är att växa upp och söka sig fram till konsten och musiken. Just Kids är också en hyllning till Robert Mapplethorpe som en tid var hennes partner och en tid hennes goda vän tills han dog i AIDS 1989.

Patti Smith är inte bara musiker. Hon är poet och författare med många böcker bakom sig. I Just Kids tecknar hon ett intressant porträtt av en era. Som till exempel i det här stycket om hennes uppstoppade kråka:

Jag stod just och tänkte på vilken magisk portal den här lobbyn var, när den tunga glasdörren öppnades som om den blåst upp och en välbekant gestalt klädd i svart och röd cape kom in. Det var Salvador Dali. Han såg sig nervöst omkring i lobbyn och när han sedan fick syn på min kråka log han. Han lade sin finlemmade, beniga hand på mitt huvud och sa: "Du är som en kråka, en gotisk kråka." "Tja", sa jag till Raymond, "bara en helt vanlig dag på Chelsea."



Revolution in the Head (The Beatles' Records and the Sixties) - Ian Macdonald

Avslutningsvis vill jag tipsa om en vansinnig faktabok. Det har skrivits hyllmeter om The Beatles men trots det lyckas Ian Macdonald toppa det mesta med Revolution in the Head. Här listar han och analyserar varenda låt som bandet producerat i kronologisk ordning. Tillsammans blir det 241 låter och knappa 500 sidor i pocketversionen.

Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth revolution in the head

Det här är verkligen en bok som tar musik på allvar. Mängden fakta är enorm. Vi får bland annat veta hur trummorna på Tomorrow Never Knows spelades in (löst spända och dämpade pukor som kompresserades och spelades in med eko) och att studion på Abbey Road egentligen låg efter sina amerikanska konkurrenter vid tiden för Revolver men att de ambitiösa teknikerna var beredda att riva och bygga ihop en hel ljudstudio i jakten på det ljud bandet ville ha. Ifall det intresserar dig kan jag också berätta att låten Strawberry Fields Forever spelades in 24.11, 28 - 29.11, 8 - 9.12, 15.12 samt 21 - 22.12 år 1966 i Abbey Roads studio nummer två. Sammanlagt använde man 55 timmar studiotid till låten vilket var rekord för bandet.

Här finns verkligen allt man kan vilja veta om Beatles. Med tanke på den otroliga mängden detaljer i boken är det kanske inte helt förvånande att det finns en mörk historia som anknyter till boken. Den briljanta musikjournalisten Ian Macdonald led av kronisk depression och tog sitt liv 2003. Efter sig lämnade han ett ofärdigt projekt om David Bowie. Tanken var att analysera Bowies låtar på samma monumentala sätt som han tolkat The Beatles. Det visade sig att han knappt påbörjat arbetet. Peter Doggett tog över projektet och skrev boken The Man Who Sold the World: David Bowie and the 1970s.

Ian Macdonald har lånat tekniker från akademiska avhandlingar. Texten är inte speciellt lättläst och varje sida har åtminstone en fotnot. Det här är inte en snygg coffee table-bok som du förstrött bläddrar i och visar åt dina vänner, den är skriven för dig som är en inbiten Beatles-fan och vill ha ett tummat referensverk att slå upp i under långa diskussioner med dina gelikar.



Nyligen publicerat - X3M