Hoppa till huvudinnehåll

Viskningar, inte vrål

Varujan Vosganian är förutom författare också  Rumäniens finansminister.
Varujan Vosganian är förutom författare också Rumäniens finansminister. Varujan Vosganian är förutom författare också Rumäniens finansminister. Bild: Cato Lein varujan vosganian är förutom författare också rumäniens finansminister

Viskningarnas bok är en vindlande berättelse om armeniernas öden under det grymma 1900-talet och har kommit ut på ett tiotal språk.

Varujan Vosganian

skriver om dödsmarscherna, men också om den armeniska kulturen och vardagen,så som han upplevde den som barn. Hans far-och morföräldrar och andra gamla berättade viskande om grymheterna som hade ägt rum. De drack sitt kaffe och samtalade till synes lugnt. Den blodiga historien var en del av verkligheten "såsom gräset och regnet."

Morfar Setrak och farfar Garabet

De centrala gestalterna i romanen är Varujan Vosganians morfar och farfar. De var som tagna ur den grekiska teatern: morfadern representerade komedin. Han var en förnöjsam man, som tyckte det var bäst att glömma det hemska. Farfadern representerade allvaret,tragedin. Han tyckte att man måste förstå vad som hänt i historien för att undvika att krig och våld upprepas. Och han trodde på förlåtelsens kraft.

Inget hat mot turkarna

Varujan Vosganian är armenier född i Rumänien, dit hans släkt hade flytt undan den ungturkiska rörelsens förföljelser. Varujan är både matematiker och poet, han har skrivit några diktsamlingar och en rad böcker om ekonomi. Han är i dag Rumäniens finansminister och Viskningarnas bok är hans första roman.

Han har mycket med turkiska affärsmän och politiker att göra, men han bär inte på något nedärvt hat mot turkar, trots folkmordet.

- Vi barn blev aldrig lärda att hata, säger han.

Turkiets nej

De turkiska myndigheterna skulle ha mycket att lära av Tyskland och Japan, menar Vosganian. Tyskland har gjort upp med förintelsen av judarna. Den japanske kejsaren har bett kineserna om förlåtelse för alla oförrätter. En bra chans att erkänna folkmordet har Turkiet nästa år, när det är hundra år sedan. Varujan Vosganian.

Att dö gråtande

Dödsmarscherna från olika håll i Anatolien till Deir-es-Zor i öknen i nuvarande Syrien skildrar han sakligt berörande: " Det stämmer inte att människorna inte grät. De bara grät på ett annat sätt.Gråten var en sorts oavbruten klanglös jämmer. Denna tårlösa gråt tjänade som bön, förbannelse,tystnad och vittnesbörd. Många sov gråtande, andra dog gråtande."

Krig som nässelfeber

"Det finns egentligen bara e t t krig",säger farfar Garabet i romanen Viskningarnas bok. "Det är som nässelfeber, bryter ut på olika ställen hela tiden." Det är bara den som kan förlåta som får slut på detta krig, anser han.

Läs också