Hoppa till huvudinnehåll

Linda Västrik: därför vill publiken se dokumentärer

Bild: Amy Öström linda västrik

Linda Västriks prisade ”De dansande andarnas skog” är en drabbande upplevelse. Som åskådare är det omöjligt att värja sig mot suget från berättelsen om Aka-folket, den ursprungsbefolkning som lever i regnskogen i Kongodeltat. Ett folk med långa traditioner bakom sig och en osäker framtid framför sig.

Vi följer Akaya som är gravid för andra gången och som tampas med skräcken att förlora även detta barn i samband med förlossningen. Vi följer livet i en gemenskap som kretar kring jakt, umgänge och överlevnad. Ett liv där barnen är alltings mål och mening. Där tron är stark, kroppen seg och livslusten intensiv.

Småningom inser man att Aka-folket ingår i en intern befolkningshierarki, att de har ”ägare” som styr deras tillvaro. Och trots denna utsatta position finns det en ännu värre hotbild som mullrar i fjärran; den västerländska ”civilisationen” vars röjningsmaskiner bara väntar på att sätta tänderna i deras skog.

Ett annorlunda grepp

Linda Västrik har levt med Aka-folket i flera perioder under loppet av många år. Och det märks. Hon känner folket hon skildrar, hon betraktar dem inte utifrån utan låter kameran bli till en del av deras andning. När hennes vänner drabbas av sorg går hon så nära inpå den att det blir påtagligt smärtsam även för åskådaren – men även vägen tillbaka till livet känns i huden.

När jag träffar Västrik försöker jag därför först tala om det känslomässiga engagemanget i det man skildrar, men det är som om frågan inte känns särdeles relevant för henne. Hon skildrar sina vänner och deras liv så som det gestaltar sig. Hon är ledsen när de är ledsna, men värjer sig - det gör hon inte. Konstigare än så är det inte.

Däremot bränner det till så snart diskussionen kommer in på frågan om varför dokumentärfilmen upplever ett uppsving just nu. ”Det beror på att dokumentärer på tv massivt är så dåliga och på att nyhetsrapporteringen är dålig”, säger Västrik och konsaterar att "dåligheten" långt beror på bristfällig research och på att man sällan åker ut till konflikthärdar. En typisk krigsrapportering i nyhetssammanhang beskriver hon såhär:

”Det vi oftast ser är en vit journalist i bild som berättar om en krigssituation som ser ut som ett fyrverkeri i bakgrunden. Vi får inte höra djupgående intervjuer och analyser. Det blir bara groteska nidbilder av dem som krigar”.

Västrik fortsätter med att lista andra problem; man centraliserar journalister så att stora områden av det egna landet blir helt obevakat, man skär i budgetar, anställer allt färre dokumentärfilmare, pressar upp tempot, Det är upp till envisa dokumentärfilmare som är villiga att jobba med hårda ekonomiska villkor att försöka fånga verkligheten sådan som den verkligen är.

Intressant verklighet – dåliga journalister

Frågan om dokumentärfilmens framgång handlar enligt Västrik mycket om att publiken vill se verkligheten sådan som den verkligen är. Den verklighet som inte kan överföras till spelfilmen eller fångas i korta nyhetsinslag. Hennes egen film är ett bra exempel på detta – publiken kommer trots att dess existens inte skriks ut på högljutt marknadsföringsmanér. Publiken känner av att hon valt ett annat grepp och att hon går emot strömmen - och det vill den ha. ”Människor är trötta på det tomma, innehållslösa rapporterandet”.

Jag återknyter till hennes egen film som skildrar Aka-folket rakt upp och ned - utan pekpinnar och inbyggd kritik mot att de t ex förlitar sig på häxdoktorer och gärna vill få en syndabock utpekad när någon drabbas av död och motgång. Hur svårt är det att komma någon såhär nära, bygga upp ett förtroende som öppnar dörrar till människors liv? Svaret kommer snabbt. Med ett skratt.

”Det är inte speciellt svårt. Jag blir ofta irriterad på det och tänker: skärp er! Journalister är ofta ohyfsade och beter sig illa. Det märker jag ju nu när jag ofta blir intervjuad. Det är ovanligt att journalisterna har läst på, de har bestämt i förväg vad jag skall säga, de ställer ledande frågor och blir arga när jag inte berättar det de vill att jag skall berätta, säger Linda Västrik och fortsätter:

”Det vi ser är journalister och dokumentärfilmare som sitter hemma och skriver manus om vad verkligheten är och sedan åker de ut för att hämta sitt manus. Det är oförskämt och inkompetent! Det är ju bara att läsa på, vara på plats och vara öppen. Ta seden dit man kommer.”

Hur hamnade vi här?

När jag undrar hur det kommer sig att vi hamnat i den här situationen konstaterar hon krasst att alltför många journalister och dokumentärfilmare sålt sin själ. Man är beredd att leverera enligt en etablerad dramatisk kurva, man anpassar sig till den snabba nyhetsbevakningens form, man är rädd att riskera sitt jobb, sin lön och sin karriär.

I det här skedet sitter jag lätt rodnande och rannsakar mig själv. Hur snabbt jobbar jag, hur mycket research hinner jag göra, hur långt har jag i förväg funderat på vad jag vill ha ut av en intervju? Helt klart är att samtalet med Linda Västrik väckt en mängd tankar. Tankar om dagens nyhetsbevakning, om kvinnors position i filmbranschen och om vikten av att ha en inre glöd som driver en framåt. Linda Västrik vet vad hon vill och är beredd att stå ute i kylan med sin kritik om det är det som krävs.

Efter att ha sett "De dansande andarnas skog" och mött dess upphovskvinna bär jag med mig en uppfräschad bild av dokumentärfilmens betydelse och dess exceptionella möjlighet att utgöra ett fönster mot verkligheten. En bra dokumentär kan fungera som en moralisk väckarklocka, en vädjan till ens mänsklighet, en intellektuell spelplan och ett skimrande spektrum av fakta. Och vad kan väl vara bättre än det?

Eftersom "De dansande andarnas skog" väckte så stort förhandsintresse sattes en ny visning in söndagen den 2.2 kl 18.30 på Kinopalatset 6.

Läs också:
Dansar med andar i Kongo

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje