Hoppa till huvudinnehåll

Ödets ironi

Seportaget: Bland änglar och demoner
18-åriga Rebecka till höger i bild. Seportaget: Bland änglar och demoner Bild: Yle/Kati Grönholm-Kulmala bland änglar och demoner

Min morfar gick bort natten till den 22 januari. Döden är något som vi alla möter.

Han hade varit dålig en månad innan vi fick höra om situationen. Min mammas syster ringde frivilligt upp henne och meddelade om situationen en vecka innan han sedan dog. Vi uppskattar att hon ringde.

Ödets ironi ligger som en skugga över det hela. Att nära släkten, familjen, skall samlas och samtala med varandra först då någon ligger på dödsbädden.

Vi åkte in till ÅUCS och hälsade på morfar på lördagen före. Mamma med sin partner, min syster Mikaela med hennes pojkvän och jag. Det var flera år sedan jag hade sett min morfar. Han var alltid den med humöret uppe och färg på kinderna. Vi möttes alla av en chock, han var så förändrad. Tankarna började snurra i huvudet. Jag kände mig ledsen men samtidigt arg, något jag tror vi alla kände oss.

”Känner du igen mig, pappa” frågade mamma honom och brast sedan ut i gråt. Jag önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden och att vi alla hade umgåtts som en vanlig familj, som en vanlig släkt och upprätthållit normala relationer med varandra som normalt folk gör. Äta släktmiddagar, gratulera varandra på födelsedagen, springa till morföräldrarna och bli bortskämd utan att det skall vara så himla svårt.

Vem har sagt att människans ord är lag? Små, obetydliga människor som säger vem du får prata med och hur du ska leva, oavsett om relationen till din familj sätts på spel. Allt för att man har tolkat ett av Bibelns många budskap på så sätt. Om vi skall grundligt tolka allt Bibeln säger, borde vi inte heller raka oss eller gå med omatchande kläder…Om det finns en Gud, är jag nästan säker på att han vill att familjen skall komma i första hand. Att familj är det viktigaste och starkaste band man har, och jag tror inte att jag är ensam om att tycka så. Borde inte tro förena människor? Eftersom vi lever i en grym värld, kan man inte göra det bästa av det man har i så fall?

De sista timmarna på tisdagen spenderade vi med morfar på bäddavdelningen i Pargas efter att han hade flyttats dit. Mamma hade suttit med honom redan från halv tolvtiden på dagen, jag kom dit efter skolan med Mikaela och hennes pojkvän. Moster och mormor var också där.

Vi satt alla och pratade, reflekterade över situationen , skrattade och grät tillsammans. När vi blev trötta i huvudet senare på kvällen hade vi riktigt roligt tillsammans. Precis som morfar hade önskat, han hade inte velat att vi bara skulle gråta. Vi är alla människor, sist och slutligen. Vi har alla behov av närhet, trygghet, relationer. Jag kan inte bara tro att man kan åsidosätta den emotionella anknytning man har till familjen p.g.a religiösa rättesnören. Man kan ju inte må bra av det, det kan ju inte göra en människa lycklig.

Om den stund vi delade tillsammans vid morfars dödsbädd leder till något gott, kan man inte heller veta. Vi försöker att inte hoppas på någonting, då det troligen skulle leda till besvikelse. Att religion kan ha en så stark inverkan på folk har vi levt med i många år, jag och min syster har vuxit upp med den vetskapen och vi har sett hur trångsynta folk kan vara. Jag önskar ju att min syster som är vittne och inte har kontakt med mamma eller med oss andra, kunde vara med och trösta mamma i hennes sorg nu då hon behöver det som mest. Krama om henne, prata med henne , stödja henne och visa att hon bryr sig. Det tycker jag skulle vara kärlek, det tycker jag skulle vara kristet.

Jag hoppas att ni alla därute förstår att uppskatta det ni har och att ta vara på det, och inte låter något komma emellan. Ta hand om varandra och visa att ni bryr er om varandra. Vi kan inte vara säkra på vad som händer efter döden, men vi vet i alla fall att döden kommer emot och att livet är kort, så gör det bästa av det ni har!

Rebecka Sretenovic

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje