Hoppa till huvudinnehåll

Ted Urho: Måste jag komma ut ur skåpet nu igen?

Programledare Ted Urho sitter i ett bås i Hagnäs hallen framför en dator.
Programledare Ted Urho sitter i ett bås i Hagnäs hallen framför en dator. Bild: YLE/Rose-Marie Sundström morgonöppet

I helgen kom OS-deltagaren Ari-Pekka Liukkonen ut ur skåpet, tätt efterföljd av Radio Nova-profilen Kristoffer Ignatius. Morgonöppets Ted Urho undrar om han nu också ska komma ut ur skåpet – igen?

Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur skåpet. Det sker nämligen ännu också ganska så ofta: när jag bokar hotellrum, när jag diskuterar semesterplaner hos barberaren, eller när jag inte hinner plocka upp kemtvätten utan säger att min sambo kommer i stället för mig.

Normen är att en man är ihop med en kvinna. Avviker man från den normen måste man förklara. Jag orkar inte längre förklara eller vara undanflyende, så jag hänvisar till min man som sambo. I finskan finns igen de fantastiskt könsneutrala orden ”hän” och ”avopuoliso”. Att finskan inte särskiljer på man och kvinna i genuset är genialt.

Min sexualitet är inte min identitet. Jag kan påverka den lika lite som jag kan påverka min högerhänthet, min längd eller min hudfärg. Oavsett vad det står i Bibeln. Däremot är jag stolt över att vara homosexuell, och min sexuella läggning påverkar definitivt min identitet. Precis på samma sätt som min finlandssvenskhet påverkar min identitet. Dessa två är unika faktorer som påverkar det sätt jag lever och den syn på livet jag har.

Den allmängiltiga fördomen mot finlandssvenskar är att de alla har segelbåt och livnär sig på kräftor. Den allmängiltiga fördomen mot bögar är att de alla är fjolliga frissor och ligger runt med varandra på nattklubben. Jag har varken seglat eller haft sex på en nattklubb.

Däremot har jag de senaste sex åren bott ihop med den man jag älskar. Våra liv fylls med jobb, filmkvällar, gräl om städturer, parmiddagar och stugliv. Fruktansvärt okonstlat och inte alls glammigt.

Vi skulle gärna gifta oss någon dag, men tydligen finns det jättemånga i det här landet som anser att det skulle vara den största synden av dem alla. Ingen av dem har nu riktigt lyckats förklara exakt varför de tycker så, men att två personer av samma kön älskar varandra är nu tydligen bara fel.

För att något ska sätta sig i ryggmärgen måste man utföra det tusen gånger. Den här typen av kolumn har skrivits tusen gånger, men tydligen krävs det tusen och en för att budskapet ska gå fram.

Jag vill ändå sluta på en positiv not och säga att det blivit bättre. När vi för några år sedan hyrde en lägenhet ville förmedlaren först placera en säng i köket och en säng i vardagsrummet, tills han insåg att det var en parsäng som gällde.

Det handlar om att majoritetsbefolkningen fått en insikt i att det finns samkönade par, och att de är ute efter precis samma sak som alla andra par: att få leva sina liv utan att bli ifrågasatta för något de inte kan påverka.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen