Hoppa till huvudinnehåll

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

Christina Wahldén
Christina Wahldén Bild: Malin Hoelstad/Norstedts förlag christina wahldén

Botanikern, läkaren, geologen, pedagogen och zoologen Carl von Linné skulle ha fyllt 300 år år 2007, ett faktum som uppmärksammades stort framför allt i Sverige men också på andra håll runtom i världen.

Under det året utkom en hel del böcker om Linné – båda faktaböcker och skönlitterära verk – där man redogjorde för allt från Linnés lärjungar och hans landskapsresor till föreläsningsanteckningar om matvanor och blommornas sexualsystem.

Inför jubileumsåret gav också den svenska författaren och konstnären Ann Granhammer ut en prosaminiatyr som heter Den indianska krassens blickande. I denna kortroman fokuserar Granhammer på Carl von Linnés äldsta dotter Elisabeth Christina von Linné, som anses vara den första kvinnliga svenska botanisten i modern mening - trots att hon aldrig fick någon akademisk utbildning.

År 1762 skrev Elisabeth Christina, även kallad Lisa Stina, en uppsats som hon skickade till Kungliga Vetenskapsakademin där hon redogjorde för sina vetenskapliga iakttagelser över ett optiskt fenomen där indiankrassen förefaller att blixtra till, ett fenomen som kommit att kallas för "Das Elisabeth Linné-Phänomen" eller "Elizabeth Linnæus Phenomenon".

I Ann Granhammers bok blir Lisa Stina sinnebilden för den begåvade och duktiga kvinnan/dottern i huset som tvingas stå tillbaka för en obegåvad bror som trots uttalat ointresse för vetenskapen får ärva såväl faderns naturaliesamling som hans professur i botanik och medicin i Uppsala – och detta bara för att han är man. Eller såsom Granhammer formulerar det: ”Jag är en blomma med tankar. Ett missfoster. En hermafrodit. Ett mittemellan. Jag ska inte tänka som mannen. Bara tänka på mannen.”

I Den indianska krassens blickande får vi också träffa en av Linnés lärjungar, Daniel Solander, som i vissa källor (bl.a. Ingvar Svanbergs Linneaner. Carl von Linnés lärjungar i Sverige) beskrivs som en av Linnés favoritelever och tänkt svärson. Tanken, eller förhoppningen, var att Solander skulle ha gift sig med den tio år yngre Lisa Stina, men Solander återvände aldrig från den London-resa Carl von Linné skickat honom – istället blev han biträdande bibliotekarie på British Museum och reste bl.a. till Söderhavet med James Cooks expedition. Solander blev den förste svensk som seglade jorden runt och var med om att utforska det då okända Söderhavet, Nya Zeeland och Australien.

I Granhammers bok visar Lisa Stina inget större intresse för Daniel Solander, som hon anser är både tråkig och ful, och framför allt gammal. I stället intresserar hon sig för en yngling, Lindberg med de ovanligt ljusblå ögonen – trots att hon redan är trolovad med löjtnanten, sedermera majoren, Carl Fredrik Bergencrantz – barnbarn till professorn och naturhistorikern Olof Rudbeck d.y. A match made in heaven kunde man ju tänka sig, men äktenskapet var olyckligt och präglades av våld, otro och dryckenskap – åtminstone om man får tro Ann Granhammer liksom Christina Wahldén som i vinter gett ut romanen Den som jag trodde skulle göra mig lycklig.

Ett liv vigt åt vetenskapen

Huvudpersonen i Christina Wahldéns roman är Linnés äldsta dotter Lisa Stina, och i likhet med Ann Granhammer fokuserar Wahldén också i hög grad på Lisa Stinas stora intresse för naturvetenskaperna och hennes okuvliga vilja att följa sin far i spåren – hon vandrar runt med honom i trädgården i Uppsala och hjälper till med att sortera fröpåsar, hon sitter i orangeriet och drömmer om att bli trädgårdsmästare, och när ingen ser smyger hon in i faderns arbetsrum för att titta på de förunderliga varelserna som förevigt svävar omkring i sprit.

Men i 1700-talets Sverige och i Linnés hem är kvinnans plats och roll att pryda salongen och att vara en duktig hushållerska – samt att gifta sig med en man av god börd, med stabil social position och bra renommé.
Påpassligt nog citerar Christina Wahldén också en strof ur Anna Maria Lenngrens dikt ”Några ord till min kära dotter om jag hade någon” (från år 1794) :

Med läsning öd ej tiden bort -/Vårt kön så föga det behöfver,/ Och skall du läsa, gör det kort. /Att såsen ej må fräsa öfver!

När Piteåsonen Daniel Solander flyttade till Uppsala för att studera fick han bo hemma hos familjen Linné och här lärde han känna Lisa Stina och de två fattade tycke för varandra. Men en vacker dag skickar Linné sin favoritelev till England – den officiella orsaken är att Solander skall sprida kunskapen om Linnés botaniska system över världen, men finns det kan tänka någon outtalad/hemlig anledning till att Daniel och Lisa Stinas vägar skiljs åt?

I efterordet skriver författaren att det då och då förekommit spekulationer om Carl von Linnés möjliga faderskap till Daniel Solander – men, som sagt, är dessa spekulationer inte verifierade.

I Christina Wahldéns polyfoniska roman möter vi en 49-årig Daniel Solander som ligger för döden i London – i avskedets stund minns han sin högt älskade Lisa Stina som han försakat och svikit genom att varken höra av sig till henne eller hålla sitt löfte om att en dag återvända till Uppsala.

På dödsbädden drabbas han av en fruktansvärd tanke – en tvivelstanke som ifrågasätter hela hans liv, ett liv som han vigt åt vetenskapen:

”Kanske allt varit förgäves? Det är en fasansfull, en otänkbar tanke. Alla tusentals växter från Sydafrika som han katalogiserat för British Museums räkning. De 30 382 örter som han och Banks (den brittiske botanisten Joseph Banks som också deltog i James Cooks Söderhavsexpedition, rec.anm.) plockade och med stort besvär förde tillbaka till London från andra sidan jorden. Bland dem 1 400 dittills okända arter och tusen djur. 1 240 teckningar och målningar. Allt mycket nära att förloras vid grundstötningen på Stora barriärrevet då fartyget sprang läck. Det arbetet kan aldrig ha varit förgäves. Visst är det väl så? Alla askar med snäckor i. Alla underliga djur. Alla blommor, alla stenar. Inte kan det ha varit förgäves; varken insamlandet eller namngivandet. Säg att det inte är så, säg det! Han blir svettig bara han tänker på det, får frossa, skakar oavbrutet. Allt måste ha haft betydelse, allt hör ihop, allt följer ett mönster. Allt annat vore galenskap.”

Hemma hos föräldrarna i krikonlunden i Hammarby går Lisa Stina för sin del och sörjer sin lott – sviken av sin ungdomskärlek Solander och misshandlad av en äkta man som hon föraktar.

Vid sidan av Daniel och Lisa Stinas röster finns det en annan stämma som återkommer i romanen: Munera tillhör den aboriginska folkstammen guugu yimithirr, en stam som James Cooks expedition kom i kontakt med i norra Australien. Och via Munera får vi en inblick i ursprungsfolkens seder och bruk, samtidigt som hon också blir sinnebilden för den Andra/det främmande/det exotiska/den outforskade kontinenten.

En av de stora förtjänsterna med Christina Wahldéns roman är just hur hon beskriver mötet mellan Daniel Solander och aboriginerna – ett möte som präglas av nyfikenhet och genuint intresse, men också skepsis och misstänksamhet.

Medlemmarna i James Cooks expedition verkar överlag inte vara särdeles intresserade av att stifta närmare bekantskap med människorna som bor i Söderhavet(förutom Daniel Solander då)- de är där för att samla växter och tillfångata/skjuta djur som de i triumf kan föra hem till Europa. Den oförståelse och okunskap som forskningsresandena visar upp i brist på ett gemensamt språk eller en gemensam världsuppfattning riskerar stundvis att slå över i arrogans och maktfullkomlighet.

Christina Wahldén har i första hand gjort sig känd som författare av barn- och ungdomsböcker – och ibland kan man tycka att tilltalet i romanen är lite väl pedagogiskt, att en del avsnitt blir lite väl övertydliga och att det finns lite för många upprepningar, men detta till trots tecknar författaren en levande, om än skissartad, bild av såväl samhällsklimatet i Sverige på 1700-talet som en världsbild stadd i förändring.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje