Hoppa till huvudinnehåll

Jane Campions väg till filmen

Jane Campion och fotografen Adam Arkapaw vid inspelningen av Top of the Lake.
Jane Campion och fotografen Adam Arkapaw vid inspelningen av Top of the Lake. Bild: Parisa Taghizadeh jane campion

Den nyzeeländska regissören Jane Campion fyller 60. Som yngre var hon rädd för att göra film, och livädd för skådespelare. Nu är hon Finlandsaktuell med tv-serien Top of the Lake.

Lämpligt inför den nyzeeländska regissören Jane Campions 60-årsjubileum, sänder YLE hennes omtalade färska tv-miniserie Top of the Lake.
Tomas Jansson var med när hon presentera både sin karriär och tv-serie i Berlin.

– Jag har alltid gillat romanformen, och det här att få möjligheten att över en längre tid få leva i en berättelses värld.

Konstaterar Jane Campion när hon förklarar varför det den här gången blev TV istället för film.

När Top of the Lake fick sin Europapremiär under Berlins filmfestival i fjol, kändes det för all del helt följdriktigt att också hon blev en del av TVns 2000-talsframgång.
Under de senaste åren har många suckat över den kommersiella filmbranschens inskränkthet i Berlin. I fjol var skådespelaren/ producenten Matt Damon tydligast när han konstatera att ”det är för målgruppen 13-åringar man gör film om man ska förtjäna pengar, så mycket av det intressanta materialet flyttar till TV”.

Jane Campion medger att det var existerande tv-serier som fick henne att igen tänka annat än film.

– Jag minns att jag hoppade till när jag såg Deadwood på tv. Jag tänkte att, vem beställer material som det här! Då insåg jag att nånting uppenbarligen händer inom tv, och att det där finns personer som vågar beställa extremt originellt material.

Filmatiska vyer och mångbottnade figurer

Top of the Lake inleds med att en 12-årig gravid flicka promenerar ut i en sjö. Hon räddas, kallar pappan för Ingen, och försvinner in i de filmatiska oändliga skogsbeklädda bergslandskapen, lika fängslande som flera av skådespelarna som gör sina figurer tillräckligt mångbottnade för att hålla laddningen vid liv genom så många timmar.
Skotten Peter Mullan gör den lilla ortens gangsterledare Matt med ett uttryck som ständigt är fyllt av hot.

Holly Hunter som gurun GJ, som samlat ett tiotal sargade kvinnor omkring sig och slagit upp en containerby på en naturskön plats kallad Paradiset.
Eller Mad Men-bekanta Elisabeth Ross som polisen Robin, som börjar forska i fallet med den gravida flickan och samtidigt gräver i sina egna mörka minnen som en gång fick henne att lämna småstaden.

Så får vi en historia om sex och våld och udda figurer och skadade psyken och utsatta kvinnor i en miljö vid samhällets utkant. Typiska teman för Jane Campion, som alltid har grävt i själar i ännu högre grad än berättat historier.

Att miljön är en småstad i utkanten av allt, har fått många att dra paralleller till David Lynch banbrytande Twin Peaks från 1990. Men om Lynch drog sina figurer mot det surrealistiska, drar Campion sina udda gestalter in i vardagen – och får dem samtidigt att beröra djupare.

Anti-teater som ung

Det är i en gammal teaterbyggnad i Berlin som Jane Campion berättar sin historia och svarar på frågor inför en storpublik med unga filmmakare från hela världen.
Hon utstrålar en fascinerande coolhet där hon sitter med det långa gråa håret som är så bekant från Holly Hunters gestalt i serien, och omger sig av ett stort samtidigt rått och hjärtligt skratt.

När hon berättar om sin barndom säger hon att hon aldrig tänkte sig ett jobb i branschen, också om hon växte upp i en teaterfamilj med föräldrar som hade träffats i England och sedan återvänt till Nya Zeeland för att grunda landets första turnéteater.

– När jag växte upp ville jag inte ha nånting med sånt att göra. Jag tyckte att de var pisshuvuden och skrattretande, så jag var lite anti-teater när jag växte upp. Som barn gilla jag att fantisera, men jag kunde aldrig föreställa mej att jag själv skulle kunna göra nånting sånt som teater eller film, jag trodde aldrig att jag var speciellt intelligent eller smart eller begåvad.

Via antropologi och konststudier till film

Jane Campion föddes 1954 i Nya Zeelands huvudstad Wellington, där hon efter skolan studerade antropologi tills hon som 22-åring flyttade till Europa med planen att studera konst. Först Venedig, sedan London. Men överallt kände hon sig som en främling.

– I England var jag ensam och använde biograferna som en vän som talade till mej på ett intimt sätt.

Men att Jane Campion skulle börja tro på sig själv som filmregissör kom mycket senare. Först återvände hon till sina hemtrakter, tog upp konststudierna i Australien, började snegla mot filmen men vågade länge inte ta steget ut.

– Jag gömde mej bakom nånting som jag skulle kalla för min potential, på ett sätt som gjorde mej bekväm. När man har potential så finns det ju alltid hopp, och då behöver man ännu inte utforska vad man egentligen går för.

Campion räknade inte med nånting, och hoppades närmast på att bli gift.

– Men förhållande efter förhållande misslyckades, och till slut hitta jag så mycket inre styrka som fick mej att tänkte att, kanske jag måste våga prova, säger Campion.

Start med ”små pjäser om kvinnor och sex”

Det är spännande att se hur teman som dominerat Jane Campions karriär var centrala redan långt innan hon långfilmsdebuterade. När hon studerade konst satte hon upp ”små pjäser om kvinnor och sex”, som hon kallar dem idag. Så gjorde hon en första kortfilm, kom in till Australiens film- och tv-skola där hennes sista elevfilm A girls own story är en personligt berättad historia om oskuld, pubertet och incest syskon emellan.

Men det var först som 32-åring som Jane Campion fick sin första framgång, när hon 1986 som första kvinna vann en gyllene palm i den prestigefyllda Cannes-festivalens kortfilmserie.

Den framgången hjälpte henne att finansiera långfilmsdebuten 1989 med den udda familjehistorien Sweetie.

– När jag träffa mina finansiärer kalla jag filmen för en historia om ett par som känner varann så bra att deras sex känns som incest... skrattar Campion idag. Men hon fick sina pengar, ”fast de verkade mer intresserade av att välja stolar till sin byrå den dagen än att diskutera film”.

Piano och skräcken inför Harvey Keitel

Fyra år senare kom genombrottet med Piano, som hon själv har kallat för ett slags gotiskt utforskande av kärlekens begär. Den belönades med gyllene palmen i Cannes och med tre Oscars-statyetter, Jane Campion fick en egen för bästa manuskript, som första kvinna i Oscarshistorien.

Det var också då som Jane fick, eller kanske tvingades, arbeta med kända skådespelarnamn. Innan det hade hon i första hand arbetat med vänner eller amatörer eller mindre namn.

Och Jane var livrädd för skådespelare.

– Jag tänkte att de kommer att förstöra mitt arbeta.

Men nu skulle hon möta namn som Holly Hunter och Harvey Keitel.

– Harvey ville verkligen ha rollen i Piano, men jag visste inte hur jag skulle klara det. Jag hade hört historier om honom, att han kunde vara aggressiv, så jag tänkte att... Jag dör om han är sån.

– Men när jag till slut ringde upp sa han, ”om du låter mej visa dej vad jag föreställer mej, så kommer jag att pröva allt du ber om”. Det var vår deal. Och Harvey lärde mej så mycket om att jobba med skådespelare.

30 månader lång skrivprocess

Den nu YLE-aktuella miniserien Top of the Lake tog över två år att skriva, något som Jane Campion gjorde tillsammans med sin gamla vän Gerard Lee.
Till en början hade de tänkt koppla in flera författare, men atmosfären de skrev in sig i var så speciell att de insåg att det skulle ta för lång tid för någon annan att omfatta sinnesstämningen.

Den värld som Jane och Gerard skrev fram, är en där en speciell våldsam dominerande manstyp styr sin omgivning, och får stöd av andra män. I den världen har kvinnan ingen plats, och mannen får plats bara om han är en del av gänget, vilket alla män förstås inte är. Allt detta placerat i en miljö vid världens ände, i utkanten av allt, på gränsen till ödemarken.

Och så får vi en historia som på många sätt är typisk Campionsk, med sex och våld och skadade psyken och utsatta kvinnor. Så hade teamet också finansiärer som vågade lita på Jane Campions vision.

– BBC2 var primär beställare, sedan kom Sundance med, och de ville ha vår vision, ”Håll ingenting tillbaka”, sa de, det var nånting helt annat än vad man brukar få.

– Vi ville bygga upp en hel värld, och nu fick vi göra det, utan att behöva bromsa, berätta om en värld och ett liv som vi kände till.

I Radio Vegas personportätt av Jane Campion, svarar hon också på frågan om, och i så fall hur, hon själv upplever att hennes kön har styrt tonen i hennes filmer, eller hur skådespelaren Peter Mullan – som gör gangstern Matt i Top of the Lake – öser lovord över Jane Campions regigrepp som ”ger en friheten att utforska”.

Söndag klockan 9.03. Repris onsdag klockan 11.03. Samt på YLE Arenan.

Materialet i Dokumenterat är insamlat under Berlins filmfestival, där Top of the Lake fick sin Europapremiär i fjol.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje