Hoppa till huvudinnehåll

Mathias Gustafsson : Jag blev äldre än planerat!

Fet och bortglömd eller ung och rockstjärna? Bild: YLE/ Rebecca Olin evakueringsövning

Hissatimme i Strömborgska högstadiet. Det är förmiddag och vårsolen tittar försiktigt in genom de ganska dammiga gardinerna i klassrummet. Årtal efter årtal rabblas upp, fred har slutits, attacker har inletts och kungar har fötts och dött. Plötsligt börjar tanken röra sig mot framtiden.

Framtiden! Visst hade jag ju läst min Asimov redan då. År 2000! Det är ju rena rama rymdåldern det. Men några illusioner om flygande bilar, svävande kaffekokare och turistresor till Cassiopeia var inte det min tonårshjärna stördes av. Nej, utan det var min ålder.

Jag räknade nämligen med viss möda och visst besvär ut att jag år 2000 skulle vara 27 år gammal. ALLTSÅ 27!! Vem blir nu så gammal utan att ha dött åtminstone ett par gånger på vägen dit? Blir folk överhuvudtaget så gamla som 27, minns jag att jag satt och undrade. Och om jag nu mot förmodan skulle fylla så många år, hur månne mitt liv skulle te sig då?

Vild i håret av fri kärlek förkunnade jag att jag kommer att dö år 2000.

Nå, åren gick och högstadiets ångestfyllda filosofier övergick i gymnasietidens fröjd och gamman, där man plötsligt en dag märkte att man blivit en ung man som faktiskt fick köpa mellanöl och cigarretter utan någon desto större brottningsmatch med försäljaren i butiken. Helt klart utvecklades också tankarna mot det mera vuxnare hållet och livsfilosofin ändrades i och med att hypofysen hade annat att syssla med än göra mig till man.

I samma veva utvecklades nämligen också musiksmaken. Jag påstår inte att jag slutade digga Kiss, WASP, Kraftwerk och otaliga punkband jag funnit tycke för under den allra mest tankeverksamhetsparalyserande puberteten. Men på c-kassett bandades helt nya band och skivor. Jag fann artister som the Doors, Janis Joplin och fördjupade mig också i Jimi Hendrix alster. Jaja, jag upplevde en svår hippie-era under gymnasiet, erkänns!

Jaja, jag upplevde en svår hippie-era under gymnasiet, erkänns!

Det jag insåg var att dessa ovannämnda med Jim Morrison från the Doors i spetsen dog i en ålder av 27 år. Flera år senare följdes dessa dessutom av Pete Walli från Kingston Wall och Kurt Cobain från Nirvana på nittitalet och Amy Winehouse helt nyligen. Det är nåt konstigt med åldern 27 tydligen. Hur som helst, 27 blev igen en magisk siffra för mig. Vild i håret av fri kärlek förkunnade jag att jag kommer att dö år 2000. Bevisen står ju tammefan helt klara. Det är i den åldern alla VIKTIGA rockstjärnor dör. Behöver jag säga mer?

Idag är jag 41 år gammal, minst sagt lönnfet med barn och hustru och ett sjuattans bostadslån. Höh, jag till och med äger en bil, inte en fin och ny utan en rostig jäkel som super i sig mer olja än bensin, men ändå. Jag blev vuxen! Jag blev medelålders! Jag kommer troligen att dö gammal och skruttig som ett russin på ett ålderdomshem nånstans. Om inte jag låter frysa ner mig i ett kryotekniskt laboratorium för att år 3000 bli upptinad till en verklighet då 1027 åringar anses vara rockstjärnor.