Hoppa till huvudinnehåll

Teater på teckenspråk

Tyst Teater
Tyst Teaters föreställning "När vinterns stjärnor lyser här". Tyst Teater Bild: Fotograf Anders Alm, Kyrktorget 3, 954 33 Gammelstad, 070/653 01 24All Rights Reserved. Detta fält fÃ¥r inte ändras eller rad tyst teater

I helgen var det turnépremiär för svenska Riksteaterns föreställning ”När vinterns stjärnor lyser här”. Turnépremiären var förlagd till Helsingfors och med på resan var regissören Josette Bushell-Mingo, som också är konstnärlig ledare för Tyst Teater som är en av de äldsta professionella teaterscenerna i världen som jobbar på teckenspråk.

Hur skiljer sig Tyst Teater från annan teater?

Egentligen Josette Bushell-Mingo skiljer sig Tyst Teater inte från någon annan form av teater. På Tyst Teater är det egentligen bara scenspråket som skiljer teatern från andra professionella teaterscener. Att man använder sig av svenskt teckenspråk som kommunikationsspråk gör Tyst Teater till en unik teaterscen bland andra scener, slår Josette Bushell-Mingo fast.

Hösten 2011 startade Stockholms dramatiska högskola en treårig högskoleutbildning på svenskt teckenspråk med målet att utbilda självständiga och konstnärligt medvetna skådespelare för professionell verksamhet inom teater, film, tv, med mera. Utbildningen är densamma som skådespeleri men med ett döv- och teckenspråkskulturellt perspektiv.

Josette Bushell-Mingo berättar att sju elever från olika delar av Norden inledde sina studier på skådespelarprogrammet hösten 2011 och att eleverna i vår kommer att vara klara med sina studier. Och Josette Bushell-Mingo är övertygad om att denna utbildning på teckenspråk kommer att utveckla inte bara skådespelarna själva utan skådespeleriet som konstform överlag.

När dessa skådespelare återvänder till sina hemländer efter avslutad utbildning kommer de att söka jobb på olika scener och det kommer att påverka kulturscenen.

Enligt Josette Bushell-Mingo är det oerhört viktigt att uppmärksamma att det finns behov av professionell utbildning bland personer med olika former av hörselskador. Det är ett sätt för oss att erkänna alla människors lika värde, lika rätt till utbildning och likvärdiga möjligheter att få ge uttryck för sin kreativitet.

Finns det jobb på teaterscenerna för döva skådespelare?

Man kan fråga sig om det finns jobb för döva skådespelare utanför de teaterscener som arbetar på teckenspråk, som svenska Tyst Teater eller finska Teatteri Totti.

Josette Bushell-Mingo understryker att det inte råder brist på jobbtillfällen, utan att det snarare handlar om en brist på förståelse på de andra teaterscenerna:

De kulturella scenerna måste göras medvetna om att det finns döva skådespelare, säger Josette Bushell-Mingo, som alltid försöker se saker och ting ur en annan synvinkel, se möjligheterna där andra ser begränsningar.

Hon poängterar att teatrarna har ett ansvar, att teaterscenerna runtom i världen måste öppna sina dörrar för dessa skådespelare och se möjligheterna, bejaka det nya, det spännande och det annorlunda som de har med sig i bagaget.

- För mig handlar det om politik, säger Josette Bushell-Mingo.

Idag är det få teaterscener som öppnar dörren för döva skådespelare – bortförklaringarna är många, som att döva har märkliga ljud för sig, att de viftar konstigt med händerna, man vet inte vad man ska ha dem till på scenen, hur ska man kommunicera med dem?

Josette Bushell-Mingo ber oss göra ett tankeexperiment och byta ut ordet döv mot t.ex. skådespelare från andra kulturer, eller mot skådespelare över 65. Då inser man snabbt att det i första hand handlar om hur vi ser på och bemöter andra människor.

Enligt Josette Bushell-Mingo borde teatern vara den mest inkluderande formen av alla kulturyttringar – en scen där man delar historier med varandra. Men istället för att vidga rummet låter man det krympa till en avgränsad liten ruta där man stänger ute allt som man uppfattar som annorlunda. Och då missar man givetvis alla dessa nya historier, nya publiker.

”När vinterns stjärnor lyser här” – en föreställning på sju språk

I helgen besökte Josette Bushell-Mingo Helsingfors i egenskap av regissör för uppsättningen ”När vinterns stjärnor lyser här” – en föreställning som kommit till som ett samarbete mellan Giron sámi téahter, Tornedalsteatern och Norrbottensteatern.

Föreställningen fick sin urpremiär i Luleå i oktober 2012, men i vår gör man en omfattande turné med uppsättningen inom ramen för Riksteatern. Turnéstarten gick av stapeln i Helsingfors, och drar nu vidare genom stora delar av södra Sverige.

Föreställningen spelas på hela sju språk, nämligen talad nordsamiska och sydsamiska, meänkieli, svenska och finska samt finskt och svenskt teckenspråk. Språken flyter in och ut i varandra på ett organiskt och levande sätt.

”När vinterns stjärnor lyser här” är en föreställning som dyker djupt ner i frågor som handlar om vår syn på och vårt förhållande till historia, språk och identitet, en uppsättning som skildrar vad det innebär att känna skam över sitt ursprung, att tampas med känslor av å ena sidan förlust, å andra sidan stolthet över ett hotat och föraktat kulturellt arv.

För manus står Mona Mörtlund och Ninna Tersman. Mona Mörtlund kommer själv från Tornedalen och pratat meänkieli. När Josette Bushell-Mingo träffade Mona Mörtlund insåg hon med detsamma att pjäsen handlar om komplexa känslor och upplevelser av smärta och outtalad skam som gått i arv från generation till generation.

I samarbete med Ninna Tersman skapade Mona Mörtlund en visuell och mytisk, sinnesrik, språkrik föreställning som handlar om vilka konsekvenserna blir av språkförtryck – något som hänger tätt ihop med frågan om identitet.

I avsaknad ett gemensamt språk blir kroppen central

Denna vecka besöker Josette Bushell-Mingo Helsingfors på nytt för att hålla workshopar för ett antal skådespelare samt för att delta i ett seminarium om tillgänglighet som konstnärlig strategi inom scenkonsten.

När jag frågar vad Josette Bushell-Mingo brukar fokusera på under sina workshopar säger hon att hon i hög grad arbetar med fysisk teater med kroppen i centrum – detta har i hög grad att göra med de erfarenheter hon fått under alla år hon arbetat med skådespelare från olika kulturer och skådespelare som använder sig av teckenspråk.

I avsaknad av ett gemensamt språk blir det kroppsliga uttrycket och den ordlösa kommunikationen central.

Josette Bushell-Mingo är fascinerad av de dövas extrema scennärvaro – hur de förmår fylla hela rummet med en allomfamnande ögonkontakt, hur kroppsrörelserna går att se nästan som i slow motion och hur de utvecklar sina karaktärer genom det känslomässiga uttrycket i gester och miner. Ibland verkar de döva skådespelarna vara omedvetna om den speciella gåva de har att skapa visuell poesi och meningar i luften, säger Bushell-Mingo.

För en hörande skådespelare öppnas å andra sidan en helt ny värld när hon inser att hon inte kan kommunicera med en motspelare genom ord. Och så har vi frågan om rytm – hur skapar man rytm så att en icke-hörande också uppfattar den? Rytm är inte bara något som finns utanför oss i rummet utan rytm skapar vi inuti kroppen.

Språket kan också vara förrädiskt. Vi kan missförstå eller missuppfatta ett språk, vi kan bli förvirrade av ett språk, säger Josette Bushell-Mingo, och hon konstaterar också att vi bör påminnas om och bli uppmärksamma på att språket och det talade ordet bara är en del av verkligheten.