Hoppa till huvudinnehåll

Nick Cave om fiktiv dokumentär: ”laddat möte med Blixa Bargeld”

Nick Cave
Nick Cave Bild: Yle/ Tomas Jansson nick cave

Nick Cave är lika lång och svartklädd som alltid när han berättar om filmen med/om honom, 20.000 Days on Earth."Regissörerna har klippt saker så de ser mer dramatiska ut än i verkligheten, men... Mötet med Blixa Bargeld var rätt laddat".

Tomas Jansson fortsätter rapporteringen från filmfestivalen Berlinale..

Måndagen bjöd på program som klippt och skuret för undertecknad. Inte bara Nick Cave, också ett laddat djuplodande danskt drama med Mikael Persbrandt i huvudrollen fick sin premiär igår.

Jag borde förstås redan ha lärt mig att man inte ska bänka sig i en biosalong med på förhand högt uppskruvade förväntningar. Det blir nästan alltid bara fel.

Nu är jag, tja, faktiskt litet besviken på båda filmerna, hur bra de kanske än är.

Det kräver förstås förklaringar, och eftersom det kräver för mycket text väljer jag att dela upp rapport nummer 4 i två delar. Nick Cave idag, dansk film i morgon – då hinner också den danska ensemblens egna kommentarer med. Dem får jag nämligen höra ikväll.

Fiktiv dokumentär

Nick Cave är den 56-årige rockartisten som gjort skivor i över 30 år, känd för band som The Birthday Party och The Bad Seeds, för ett vilt 80-tal med vistelse i Berlin (”de åren minns jag inte mycket av”) då han också gjorde ett gästspel i Wim Wenders klassiker Himmel över Berlin. Ja, och så är det förstås dendär hiten med Kylie Minogue som ”gav mej en hitsång och fick många som köpte plattan att lova sej själva att aldrig mer köpa en Nick Cave-skiva”.

Nick Cave
Nick Cave i 20.000 Days on Earth. Nick Cave Bild: Chloe Thomson nick cave

Nu har konstnärerna Iain Forsyth och Jane Pollard gjort en film (”vi vet inte ens själva om man ska kalla den dokumentär eller fiktion”) om och med Cave. 20.000 Days on Earth, där vi framför allt ser honom i hans nuvarande hemstad Brighton.

Den är oerhört stilig, med mängder av stora filmatiska bilder, och eftersom Cave också är en ordkonstnär är hans egenhändigt skrivna inre monologer högintressanta. Vidare är inledningen kanon; 19.999 dagar som snabbspolas på 90 sekunder, en dag i sänder med en splitscreen som bjuder på ett 40-tal bilder som växlar, flera gånger i sekunden.

Men problemen först.

Nu säljer man filmen som den 20.000e dagen i Caves liv, och börjar det hela klassiskt med väckarklockan som ringer.

Snart inser man dock att regissörerna inte följer idén. Här finns (snyggt gjorda) repetitioner och konserter och inspelningar, och sekvensen där man trycker in Cave till ett möte med en terapeut för att få honom att tala om sin barndom är bara konstruerat på ett dåligt sätt.

Då är det istället vansinnigt smart att bygga upp ett fiktivt Nick Cave-arkiv i en källare, där arkivarier försiktigt plockar fram den ena minnesdyrgripen efter den andra, som det gamla testamentet där Cave vill att alla hans pengar (”fast jag hade ju inga då”) ska gå till ett Nick Cave-museum.

Snyggt är det också att se honom köra omkring i dystra Brighton-miljöer, medan han med jämna mellanrum plötsligt få nya passagerare. Framför allt gamla bandkompisen Blixa Bargeld, och Kylie Minogue.

”vi hade mycket att reda ut med Blixa”

Efter visningen berättar Nick Cave att just de två mötena var laddade också för honom själv.

- Eftersom vi inte på väldigt länge har träffats så att vi skulle ha läge att på riktigt prata om nånting. Blixa lämna ju bandet med ett två rader långt meddelande, och vi har aldrig rett ut den grejen. Att plötsligt sedan sitta i en bil tillsammans honom var, tja, väldigt känslosamt.

- Med Kylie har jag faktiskt aldrig ens haft ett så intimt samtal som nu när kameran gick. Weird.

- Men när man är en såkallad stjärna så kanske det blir så, att det mest genuina som man kan säga uppstår i såna fiktiva situationer.

När han får frågan om det var tufft att prata om pappan hos terapeuten, i filmen ser det ju så ut, så småler han.

- Det är nåt som regissörerna har fixat till. Det var inte alls svårt, men när man klipper film så kan man lämna bort alla svar och klippa in tystnad istället. Det var hur lätt som helst att prata om honom, men det har klippts bort.

Okay? Vad säger regissören Jane Pollard till det?

- Ja, alltså, sanningen är en allt för snäv ram. Vi har väl spetsat till saker för att göra berättelsen intressantare helt enkelt.

Så är det alls en dokumentär? För det är ju som en sådan filmen säljs!

- Vi vet inte. Det handlar ju om en verklig person, så i det avseendet...

Cave är cool, LaBeouf mera fjantwannabe-cool

På coolmätaren når Nick (förstås) högt. Han behöver inte längre bevisa något, och åldern har hämtat med sig en mogen distans som gör honom ännu coolare.

Dagen efter mitt presskonferens-möte med honom, på väg till lyxhotellets presscenter, ser jag honom stå i frukostmatsalen och samtala med en 80+(?)-kvinna med rullator, hon hopvikt, han lång och svartklädd som en anti-midsommarstång. En vacker bild.

Motpolen är wannabecool-skådespelaren Shia LaBeouf, som lyckades med konststycket att prestera den barnsligaste protesten under en presskonferens som jag någonsin sett.

Tidigare hade han (enligt Hollywood Reporter) varit nära att attackera några killar som tog ett foto av honom, senare promenerade han på röda mattan med en papperspåse över huvudet.

Men när han som en i ensemblen mötte pressen för att svara på frågor om Lars von Triers Nymphomaniac (där regissören själv förresten inte var på plats, trots att mäktiga Helsingin Sanomat hävdar något annat), då... Ja, att han sådär tonårstjejprovokativt tuggar tuggummi och ser allmänt uttråkad ut är väl ännu ok, men när han sedan får frågan om sexscenerna var jobbiga, kopierar han fotbollslegenden Eric Cantona: ”när måsarna följer trålaren är det för att de tror att fiskarna kommer att slänga sardiner åt dem”, stiger upp, och går.

Okay?

Ännu om Lars von Trier

Lars von Trier kunde man förstås tala hur mycket som helst om, men jag ska nöja mig med ytterligare en enda Lars-relaterad anekdot.

Under festivalen arrangeras en hel rad halvinterna högintressanta diskussioner.

I en av dem möttes fyra producenter för att tala om producentskap, och underden diskussionen dök frågan om regissörers rätt till final cut upp.

När den Berlinbaserade producenten Judy Tossell ger rådet att "aldrig ge regissören rätt till final cut", kontrar danska von Trier-producenten Louise Vesth med att regissörerna i Danmark via sitt fack har förhandlat fram den rättigheten. "Och Lars bryr sej överhuvudtaget inte om vad jag tycker om innehållet", konstaterade Vesth enligt Screen International.

I väntan på Mikael Persbrandt

Eftersom jag nu (kanske) har lärt mej att inte blåsa upp mina förväntningar inför en filmpremiärvisning, tänker jag ligga lågt med att basunera ut kommande höjdpunkter.

Idag väntar jag istället på... Mikael Persbrandt, som tillsammans med Trine Dyrholm och Pernille Fischer Christensen ska berätta om En du elsker.

Mera om det, och om filmen, i morgon.

Bis bald.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje