Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Varför är det så svårt att hålla på Sverige i hockey?

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Reaktionen var instinktiv, jag hoppades reflexmässigt att Sverige skulle åka på en öppningsförlust. Jag blev ivrig då tjecken vevade omkring med klubban och nästan lyckades. Jag blev upprörd över min egen reaktion och började fundera på vad den handlar om.

Jag gillar Sverige, att vara där och människorna. Jag gillar kulturen och städerna. Jag har många vänner där som det alltid är underbart att träffa. Då det kommer till sport så håller de i regel på Finland om inte Sverige spelar.

Jag bodde i Göteborg i ett år för länge sedan. Vi kollade på vm. Finland kom tvåa. I en tajt semifinal, jag tror att det var i den då Marko Tuomainen kämpade in en förlängningspuck, minns jag att jag i ett pressat läge höll någon (kort) utläggning om Finlands utsatta historia. ”Nä nu får du komma igen” - sa en kompis. Jag skäms ännu då jag tänker på det här och insåg redan då att min reaktion var fullständigt absurd.

Finsk lagidrott har inget med krig att göra, också om sportjournalister ofta tar till krigsmetaforer. De metaforerna ger sporten sken av att handla om annat än, i det här fallet, att vinna en match och en turnering. Publiken behöver kanske de här berättelserna för att orka engagera sig i turnering efter turnering. Kanske måste vi postulera ett mål för sporten för att kunna tro på den – för att låta filosofen Immanuel Kant eka i den här texten. Kanske räcker det inte med att ”bara” vinna. Kanske måste vi tro på att nationens heder och dylikt får upprättelse bara Selänne och Komarov och resten av killarna lyckas? Att damlandslaget i regel plockar hem medaljer verkar inte plåstra om såren som inte läkt sedan kriget.

Min syster hittade en gammal dagbok för ett tag sedan. I den läste vi att hon åkt till Mallorca med vår mor 1992 och att hennes bror ”inte kom med för han måste se på hockey vm på tv”. Det lät helt absurt i mitt äldre jags öron men jag förstår i viss mån min reaktion på basis av det här. För så är det, min svårighet att heja på Sverige verkar handla om att jag låtit en självömkande machokultur forma mina hockeykänslor till den grad att jag själv i mitt hockeyhejande blir en reflexion av den här hockeykulturen.

Jag själv verkar vara förträngd då jag inte gillar Sverige i hockey, men också då jag jublar över ett finländskt mål. Jag känner känslorna men de tillhör en nationalistisk, ganska macho och ganska patetisk idrottskultur. Vill man ha sundhet i sport så kan man kolla på stämningen bland finalisterna i damernas slope style. Man gladdes med varandra, umgicks och kände med varandra. Snowboarding har seglat fram som den sundaste olympiska grenen.

Men, min reaktion verkar främst handla om män och hockey, de svenska fotbollslagen gillar jag och hoppas att Maria Pietilä Holmner tar medalj med mera. Så den stora utmaningen för mig, det enda sättet att helas är väl då att bita i det sura äpplet och försöka glädja mig åt tvillingen Sedin, inte tycka att Henrik Lundqvist egentligen är mycket sämre än våra målvakter och som det yttersta eldprovet sjunga sången om Mats Sundin utan sarkasm eller med en homofobisk underton.

Då jag med rent hjärta lyckas med det, ja då tänker jag åka till Mallorca.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt