Hoppa till huvudinnehåll

Connellys jätteutmaning och Linklaters nya evighetsprojekt

Aloft, Bernialen 2014
Aloft, Bernialen 2014 Bild: Bernialen bernialen 2014

Berlinale 5/6
På Berlins filmfestival har vår utsände Tomas Jansson hittat sina första tävlingsfavoriter.
Amerikanska Richard Linklater är tillbaka med ett nytt evighetsprojekt, filmen Boyhood som på ett genomsympatiskt sätt beskriver varken mer eller mindre än Livet. Och Perufödda Claudia Llosa har bjudit skådespelerskan Jennifer Connelly på en jätteutmaning.

Det är intressant hur man ibland kan se teman som plötsligt bara dyker upp på bred front.

I fjol i Berlin var det porrbranschen som fick en central roll i flera filmer.

I år är det mycket barn som växer upp, och ofta konfronteras med en tuff verklighet.

De senaste i raden är Claudia Llosas Aloft, och Richard Linklaters Boyhood – två filmer som tillsvidare är de som har berört mig allra mest.

I dagens artikel fokuserar jag på dem, och på filmländer som i Finland är rätt obekanta.

Prisutdelning på lördag

Det är ju i morgon som det är dags för den stora galakvällen, när festivalens prisbjörnstatyetter delas ut.

Vem som kommer att vinna är den självklara rubriken för en mängd spekulationer, och då funderar man förstås också på hur juryns sammansättning möjligtvis kommer att spela in.

Berlinale är ju känt för oförutsägbara prisbeslut. Politik sägs kunna spela en roll här, tema framom berättelse liksom. Men med namn som (kända amerikanska producenter) James Schamus och Barbara Broccoli, danska Trine Dyrholm och amerikanska Greta Gerwig, kanske storytelling får en större roll i år.

Tillsvidare har Wes Anderssons The Grand Budapest Hotel (se artikel 1/6) och tyska Kreuzweg (handlar om – igen – ett barn vars liv stängs in av ultrareligiösa tankar) fått flest poäng i spekulationerna.

Tills nu.

Igår hittade jag (och mer eller mindre alla andra) en ny favorit; Richard Linklaters (trilogin Before Sunrise / Before Sunset / Before Midnight) Boyhood, ett projekt där han sedan 2002 med jämna mellanrum har samlat samma skådespelare kring samma historia som följer med barnet (igen ett barn i centrum) Mason, från första dagar i skolan tills det är dags för college.

Om att förhålla sig till sorg och tragedier

Bernialen 2014
Bernialen 2014 Bild: Yle/ Tomas Jansson bernialen 2014
Men först Claudia Llosa, som för fem år sedan vann en gyllene björn för bästa film i Berlin.

Hennes nyaste Aloft är en av dessa filmer som på rekordtid, 90 sekunder eller så, etablerar en ram för berättelsen – i det här fallet naturens våldsamhet och under; sex och födelse och sorg – för att sedan låta dej vänta på att få grepp om vad det egentligen ska handla om.

Berlinale 2014
Berlinale 2014 Bild: Yle/ Tomas Jansson bernialen 2014
Jag gillar det, denna osäkerhet, hur en historia kan ta flera vägar utan att du har en aning om vilken – bara den till slut ger tittaren nånting att bära med sig hem.

Det ger Aloft, som på ett är plan en mor-son historia, men på ett djupare plan handlar om död och sorg och tragedier och om hur man går vidare, om man alls klarar av att gå vidare.

Vi har två tidsplan. Ett för kanske 15 år sedan, och ett nu. Tidsplan som gnager mot varandra på ett ovanligt effektivt sätt. Vi har en mor som inte kan hantera en tragedi, och vi har en övergiven son som, som vuxen, reser iväg in i en arktisk miljö för att kanske få återse sin mor.

När klimax kommer, har en oerhörd laddning byggts upp, en laddning som är närmast omöjlig att matcha. Men Cilian Murphy (sonen som vuxen) är mera rätt än jag någonsin tidigare sett honom, och en av mina skådisfavoriter Jennifer Connelly (som jag så sällan fått se i ”bra roller”) har nu verkligen något att tackla. Och hon gör det så vackert återhållsamt, med explosionen ständigt väntande under ytan.

Minuset är att Llosa packat in det hela i en helt onödigt metafor- och mystikfylld ram. Nu blir exempelvis temat healing centralt, och det leder berättelsen in på spår som är nära att döda de stora frågorna.

När jag läser recensioner i tysk media som nästan genomgående totalsågar filmen (med undantag av Connellys rollprestation), inser jag att det för många verkar ha gått just så, att det man kallar ”hippienewagestrunt” kvävt filmens djup.

Temperament möter återhållsamhet

Att sedan få träffa regissören, Claudia Llosa, är fascinerande.

Hennes approach är det klassiska extroverta latinamerikanska, som hon i sin film lyckas transformera till en laddning som hålls under ytan.

- Det som intresserar mej i den här filmen, berättar hon, är hur man kanaliserar känslor och tragedier.

Filmen presenterar ett möte mellan konst och natur som en helande kanal.

- Konsten är för mej just det, en kanal, som en elkabel som kanaliserar ljuset. Att hitta en kanal för sina känslor är avgörande. Det låter lätt, men är allt annat.

Att förlägga historien till en avlägsen plats, en liten by och ett arktiskt område, är förstås följdriktigt.

- När karaktärerna inte har ett samhälles skyddsnät att luta sig mot utan allt är liksom... basic, primitivt. Då är man bara tvungen att hitta sin egen väg.

Att Jennifer Connelly fått en känslomässigt utmanande roll är något som hon – naturligtvis – säger sig vara lycklig över.

- Men det är ju så spännande att ta itu med karaktärer som är så komplicerade, som dehär. Mamman är verkligen inte älskvärd, men just det är ju spännande.

Livets vardag som stort drama

När Llosa riskerar att dränka sina stora frågor under metaforer, gör amerikanska Richard Linklater istället det motsatta.

Boyhood, Bernialen 2014
Boyhood, Bernialen 2014 Bild: Bernialen boyhood
I Boyhood är temat varken mer eller mindre än LIVET, och det gestaltar han via enkla vardagsögonblick. Här finns knappt någonting alls av sådana stora dramatiska vändpunkter som film och teater så ofta bygger på.

Här har vi killen Mason, den litet introverta 6-åriga killen som tystlåten studerar sin omgivning. Han har en irriterande storasyster, en ensamstående mamma (Patricia Arquette) som kämpar för att få ihop sitt liv, och pappan (Ethan Hawke) som hälsar på med jämna mellanrum.

Det unika är att Linklater sedan 2002 har spelat in nya scener under tre-fyra filmdagar med i snitt ett års mellanrum, och det ger faktiskt historien ett alldeles osannolikt djup, att se dessa figurer bli äldre, tillsammans med historien, på riktigt.

Samtidigt är det något av ett bevis på människokännedom som Linklater måste sitta på. Att välja en sexåring som sedan genom hela sin uppväxt lyckas bibehålla dendär hemlighetsfulla spänningen i sin approach... Det var ju ett ”once in a lifetime”-val, inte precis någon man kunde byta ut halvvägs.

En genomsympatisk stor liten film. Två timmar 44 minuter är inte en sekund för mycket, tvärtom hade åtminstone jag kunnat stanna i filmens värld lika många minuter till.

”Ville visa det normala”

I Berlin berättar Linklater att han medvetet ville undvika livets alla stora vändpunkter.

- Sånt som första kyssen eller stunden när man förlorar oskulden, det var inte den här filmen. Jag ville visa ”normalitet”, jag ville fånga små ögonblick, och utgick från att tidsperspektivet skulle få det hela att lyfta.

Så rätt tänkt!

- Det var ett vansinnesprojekt. Det är ju egentligen omöjligt att binda nån vid ett projekt för tolv år, även om alla parallellt kunde göra också annat. Men det har varit en fantastisk resa, så fylld av optimism också, det här att våga planera för tolv år framåt.

För barnen, idag unga vuxna, var projektet förstås ännu mera speciellt, bara det här att på film se sig själv växa upp var...

- ...riktigt weird, ibland också riktigt pinsamt, ler (regissörens dotter) Lorelei Linklater, som spelar storasystern.

- Jag minns också att jag en gång bad om att min karaktär skulle få dö...

- Men jag sa att det var omöjligt, att det här inte var en film där nån dör, ler pappa Richard.

Faktum är att regissören faktiskt inte lät någon se inspelat material, förrän alldeles mot slutet.

- Och det var klokt, jag tror det bara hade gjort en för självmedveten under inspelningarna, konstaterar Ellar Coltrane som, fascinerande nog, som ung vuxen verkar vara samma tystlåtet iakttagande person som han var som 6-åring.

Och samtidigt som jag skriver ner den här artikeln, märker jag hur jag verkar bli alltmer förälskad i filmen, också för att den på ett så självklart naturligt odramatiskt sätt beskriver jättelika frågor.

Som Patricia Arquette formulerar det.

- Nånting som jag på ett konstigt sätt har insett via den här filmen är... hur snabbt tiden går.

När samhället inte längre existerar

Jag hinner också vika in på mer okända filmnationers filmer, kanske för att studera hur olika former av kriser syns på filmdukar.

Na Kathese Ke Na Kitas, Bernialen 2014
Na Kathese Ke Na Kitas, Bernialen 2014 Bild: Bernialen na kathese ke na kitas
I Argentinska (tävlings-)filmen Historia el Miedo (Rädslans historia) om hat och rädsla, och grekiska Na Kathese Ke Na Kitas (ung: stå på sidan, och titta) finns flera oväntade likheter. Framför allt detta ”vad blir kvar av ett samhälle när samhället inte längre existerar, när skyddsnäten och samhörigheten har försvunnit”.

Det är en högintressant fråga, som på ett idémässigt plan också behandlas högintressant.

I den grekiska filmen återvänder 30+kvinnan Antigoni till hålan där hon växte upp. Hon minns hur det var när hon var barn på 80-talet (bara två tv-kanaler, som finländskt 70-tal), och kontrasten är total till dagens ödsliga nedslitna småstad där korruption och manlig aggression härskar när samhället dragit sig tillbaka.

Poängen här är att Antigoni vägrar underkasta sig.

Den argentinska filmen är en short cuts-inspirerad sak kring ett fattigt område som gränsar till ett övre medelklass-område.

Regissören Benjamin Naishtat spelar med en genomgånde hotfull underton. Tidvis oerhört laddat, men det (Haneke-inspirerade) hemlighetsfulla och tystlåtna berättandet blir filmens akilleshäl. Det berättas egentligen ingenting, och bara antydningar räcker inte när storyn inte håller.

Egentligen är båda filmernas stora problem högbekant från finsk film – otillräckliga manus.

Kidnappningsdrama möter Bollywood

Jag hinner också vika in på indiska Highway, lockad av en allvarlig intrig; en tjej som kidnappas av en bunt män, allt för aktuellt i dagens Indien.

Det börjar också riktigt hotfullt, man hinner befara det värsta, men snart vet jag inte längre om det handlar om allvarligt drama eller om underhållning. Filmen utvecklas till en roadmovie där den kidnappade kommer allt närmare sina kidnappare, och när filmen 70 minuter in i berättelsen bjuder på ett klassiskt indiskt filmdansnummer med flickan och en av kidnapparna, då lämnar jag salongen.

Avskedsveckoslut

Prisutdelningar i morgon, festivalslutspurt, och sedan dags för avvänjning efter elva intensiva festivaldagar.

En artikel återstår.

Bis bald.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje