Hoppa till huvudinnehåll

Tin Machine till heders igen

Ni vet de där litet smålöjliga s.k. personlighetstesterna som emellanåt dyker upp på Faecesbook: ”Svara på dessa frågor och du får veta vilken karaktär i Star Wars du är eller vilken morgongröt som passar dig bäst”. Vem bryr sig? Tänkte jag tills det ploppade upp ett test som skulle avslöja vilken eras David Bowie man var. Ah! Äntligen ett vettigt och inspirerande test i denna annars så onödiga kategori! Tyckte jag och började med stor iver kryssa för vilka alternativ jag tycke att passade bäst in på mig. Som gammal inbiten Bowie-fan funderade jag givetvis på vad varenda en fråga kunde betyda och till vilken specifik Bowie-period den kunde tänkas tillhöra. Och förstås undrade jag med stort intresse var testet skulle placera mig. Skulle jag få Ziggy Stardust? Thin White Duke? Scary Monsters? Earthling? Alla goda alternativ. Så tryckte jag på den sista knappen. Det dröjde inte länge innan svaret kom. Och av alla olika perioder i David Bowies karriär var nog detta den jag minst hade väntat mig att få.

”You are Tin Machine Bowie. You’re a team player who is much more interested in producing something interesting and worthwile than pandering to the masses. Down to earth and logical, you don’t get the props you deserve. But somewhere down the line, people will realize that you were ahead of your time”.

Tin Machine? Tin Machine?? Jag??? Som aldrig ens gillat Bowies Tin Machine-utflykt! Hur kunde jag få den? Men så började jag fundera på den där sista frasen i motiveringen: ”But somewhere down the line, people will realize that you were ahead of your time”. Alltså inte att jag skulle vara före min tid – snarare tvärtom. Men kunde det vara så att Tin Machine var litet före sin tid? Eller före min tid, i alla fall. Att jag helt enkelt inte var redo för dem då när de kom, men att jag kanske är det nu ca 25 år senare? Bara ett sätt att ta reda på det – lyssna igenom alla deras två studioalbum i kronologisk ordning.

Och – ja. Ja. Det fungerar. Mycket bättre idag än då åren 1989-1991 när skivorna kom. Åtminstone i mina öron och det räcker för mig. I synnerhet Tin Machines första album Tin Machine låter förvånansvärt fräsch och egentligen mer kontemporär nu mot då i slutet av 80-talet. Nästan varenda en låt håller hur bra som helst än idag. Eller egentligen bättre idag än då. Tin Machine II är kanske inte riktigt lika stark, men där finns ändå flera goda spår som växer ju mer man hör på dem.

Jag vet flera Bowie-fans som inte gillar Tin Machine för att det inte låter som gamla goda Bowie. Men när har väl en ny David Bowie-platta någonsin låtit som gammal god Bowie? Aldrig. Han har alltid förnyat sig. Det närmaste man kan komma något slags likhet mellan plattorna är väl den s.k. Berlin-perioden på 1970-talet, men även där finns klara skillnader mellan Low, "Heroes" och Lodger. Som Bowie-diggare borde man ju vara van vid att han hela tiden förnyar sig och testar nya och andra grejor. Så varför kunde vi då inte acceptera att detsamma gällde för Tin Machine? Kanske för att det inte var Bowie ensam, utan ett band och vi ville inte att Bowie skulle försvinna halvanonymt i ett band med musiker vi inte hade hört talas om. Eller kanske för att plattorna Tonight och Never Let Me Down som kom åren närmast före Tin Machine hade varit något av besvikelser för många. Och vi ville så gärna just då att Bowie skulle strypa alla kritiska röster genom att gå tillbaka till någon av hans gamla och trygga stilar som vi älskade. Men istället kom detta. Bowie tog igen ett steg framåt och ett åt sidan och vi hängde bara inte med. Därför kändes det fel just då. Men skivorna har förstås stått stilla under alla dessa år, medan världen gått framåt och vi – jag – med den. Och nu är jag äntligen ikapp Tin Machine. Definitivt. Kanske du med? Testa – även du kanske gillar det till din stora förvåning.

Läs också