Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale-juryn överraskade, igen

Bild: Johannes Eisele / AFP / Lehtikuva thin ice

Berlinale 6/6
Tre tunga priser gick till Asien när Berlinale-priserna delades ut på lördag kväll, huvudpriset Guldbjörnen till en helt otippad kinesisk film. Tomas Jansson sammanfattar den 64e upplagan av Berlins filmfestival.

Boyhood Bild: Berlinale boyhood

Så var den slut igen, Berlins filmfestival, den som tillsammans med festivalen i Toronto drar världens största publiksiffror.

I år såldes 330.000 biobiljetter, och det är faktiskt festivalens alla tiders rekordsiffra.

Elva intensiva dagar, med höjdpunkter som Richard Linklaters Boyhood (se artikel 5/6) som smakar optimal öppningsfilm för Helsingforsfestivalen Kärlek & Anarki i höst.

Huvudpriser till Asien

När det på lördag kväll var dags för den stora galafesten i jättelika Berlinale Palast, lyckades tävlingsjuryn är en gång överraska filmexpertisen – sådär som det brukar vara. Berlinale är känt för oförutsägbara prisbeslut.

I år var Boyhood inte bara min utan en närmast enig kritikerkårs favorit, under mina Berlinaleår har jag aldrig upplevt en så klar förhandsfavorit.

Nu fick filmen nöja sig med en silverbjörn för bästa regi, vilket Richard Linklater kommenterade med ett ”egentligen är det här ett pris till bästa ensemblen”.

Det stora priset, en guldbjörn för bästa film, gick istället till den helt otippade kinesiska filmen Bai Ri Yan Huo (svart kol, tunn is) i regi av Diao Yinan.

Filmen utspelar sig kring millennieskiftet i en liten nordkinesisk stad där man plötsligt hittar flera lik, ett fynd som fungerar som ram för denna noir-thriller. Direkt efter prisutdelningen uttryckte flera kritiker sin förvåning över att huvudpriset gick till något som de karaktäriserade för en utpräglad underhållningsfilm.

Också skådespelarprisen gick till Fjärran Östern, japanska Haru Kuroki och kinesiska Liao Fan – den senare från vinnarfilmen.

Liao, som i fredags fyllde 40, kommenterade sitt pris med att han hade "sagt sin mamma att han inte kommer hem ifall han inte får pris, så tack för att ni låter mig komma hem"

Hemmapubliken fick en orsak att jubla. Priset för bästa manuskript gick till Dietrich Brüggemann och Anna Brüggemann för filmen Kreuzweg.

kreuzweg
kreuzweg kreuzweg Bild: Dietrich Brüggmann berlinale

Alla journalister dras till filmvärlden

Söndag är sista festivaldagen, en slags bonusdag när man i bästa fall ska hinna se sådant som blev osett.

Jag har tre filmer inbokade, dock inte den kinesiska. Den har jag inte sett, och den finns inte heller längre på programmet – kanske hittar den till Helsingforsfestivalen Kärlek & Anarki, som tillsammans med Esbo Ciné har jobbat bra med att få sevärda Berlinale-filmer till Finland.

Tre filmer till, sedan är det över och jag blir kvar med material för ett tiotal artiklar som kunde / borde väckas till liv, men som antagligen lämnas oskrivna. Allt kan man bara inte få plats för.

Vilket förstås är synd, eftersom en festival som den här serverar hur många historier som helst, något som jag inte hade kunnat föreställa mig innan jag såg det med egna ögon. Allt från det glamourösa till det mest experimentella mörka, från korta stjärnögonblick till långa samtal om det personliga och politiska och konstnärliga.

Under en festival som den här ser jag också hur filmvärlden attraherar media på ett alldeles speciellt sätt.

Film har kulturjournalistiken inte ensam rätt på, sådär som verkar vara fallet när det handlar om teater eller bildkonst eller konstmusik. Till filmvärlden dras däremot utrikes-, nyhets-, livsstil- vilka journalister som helst när stjärnorna är på plats.

Så är det exempelvis inte när en av Europas (världens?) viktigaste teaterfestivaler Theatertreffen arrangeras, likaså i Berlin. Då är det inte aktuellt för nyhetsjournalister att kämpa om ackrediteringar. Då finns det inte plats för stora rubriker och bilduppslag.

Okay. På Theatertreffen bjuds man bara på ett dussin produktioner. Berlinale bjuder på över 400. Redan därför är mediaintresset av en annan kaliber.

Men det handlar också om en annan sak; filmstjärnor.

Här blir det så tydligt. Hur media både skapar en hype kring stjärnor, och sedan springer efter hypen som man själv skapat. För det är ju det som publiken (läsaren/lysnaren/tittaren) vill ha.

Eller?

Vad gör man med sex minuter?

Jag måste förstås medge att också jag själv på ett svårgripbart sätt finner det fascinerande att se vissa stjärnor med egna ögon, ens en gång.

Under mina unga år som rockjournalist på 1980-talet var det stort att träffa sina idoler och försöka reda ut något av deras tankar. Bono, Lolita Pop, Sielun Veljet, Thåström...

Under 90-talet var det teatermänskorna; Sarah Kane, Frank Castorf, Christoph Marthaler, Reko Lundan.

Och nu, filmstjärnor.

Några har jag träffat personligen (som Mads Mikkelsen), några har jag ”umgåtts med” på presskonferenser. Meryl Streep, Angelina Jolie, George Clooney, Juliette Binoche, Jennifer Connelly mfl.

Det är ju något med att ”live” se dehär figurerna som man har sett på en jättelik filmduk så många gånger. Så jag kan någonstans förstå det, varför det är de stora stjärnorna som får mediauppmärksamheten.

Men får man som journalist de bästa viktigaste intressantaste historierna av dem?

Mycket sällan.

Om man mot förmodan får träffa de stora stjärnorna i intimare sammanhang än en stor presskonferens, är tiden hysteriskt begränsad. Mads Mikkelsen fick vi utvalda sex minuter tillsammans med. För mej blev det visserligen åtta minuter, men tror någon på allvar att man ska hinna skapa en relation eller förståelse eller ta tag i något på riktigt betydelsefullt under den tiden?

Nej. För det är ju inte ens meningen.

I år brydde jag mej inte ens om att jaga sådana sex minuter. Varför offra en massa timmar på arrangerande, mailande, fixande, köande, väntande, för några minuter vars enda egentliga värde ligger i att man kan sälja sin intervju som ”exklusiv”?

Oneliners viktigare än djupa samtal?

Det finns förstås undantag.

Jag minns tidigare Berlin-års presskonferenser med Meryl Streep och Angelina Jolie som gav hur mycket som helst.

Så är det dessa 90 minuter långa intima samtal med intressanta filmkonstnärer som Berlinale Talent bjuder på, ett Berlinale-anknutet arrangemang som lockar några hundra speciellt utvalda unga filmarbetare till stan för workshops och diskussioner.

Det är där som jag tidigare har fått vara med om möten med namn som Jane Campion och Ken Loach, och jag har aldrig förstått varför jag vid båda tillfällena var den enda journalist som bandade samtalen.

Av 3.600 ackrediterade Berlinale-journalister!

Hur kommer det sig att de långa djupare samtalen körs över av stjärnors oneliners?

Borde mediavärlden omformulera sin syn på ”vad publiken vill ha?”

Värst att ”bara vara söt”?

Bästa kvinnliga skådespelare
Bästa kvinnliga skådespelare Bästa kvinnliga skådespelare Bild: Berlinale berlinale 2014

Avslutningsvis.

Lösryckta tankar, som aldrig hann utvecklas.

Hur jag inte hunnit skriva ett ord om tysk film, fast de två filmer jag sett har bjudit på något helt nytt.

Tysk humor är ju i filmvärlden lika ökänd som finsk humor. Men av alla festivalfilmer är det de tyska som fått mig att skratta mest, kanske för att de fanns i kategorin Perspektive Deutsches Kino (tysk film av unga regissörer). Höjdpunkten var feelgooddramat Anderswo där en Berlinbaserad kvinna återvänder till Israel och pojkvännen följer efter. En i grund och botten allvarlig historia, men fylld av vardagshumor. Och att kunna odla vitsar kring Tyskland/Israel är antagligen rätt speciellt.

Eller hur man så lätt blir ett vanedjur och exempelvis för pressvisningar söker sej mot samma biostol i det jättelika (1.600 platser!) Berlinale Palast. Autopiloten förde mej oftast till rad 27, till vänster av mittensektionen. Gärna ytterplats så man snabbt hinner ut och ryms in på efterföljande presskonferens.

Hur det alltid tidigare har varit skönt att rymma från det iskalla februariBerlinvädret till biosalongernas och presskonferensernas inomhusvärme. Men hur jag i år så gärna hade stannat utomhus i plötsligt varm Berlinfebruarisol.

Hur jag lockas till franska filmen baserad på den klassiska ”skönheten och odjuret”-historien, bara för att Léa Seydoux (fantastisk i ”Adéles liv”) är med, och hur jag besöker presskonferensen bara för att hon är med – fast hon i den här filmen har en enda uppgift; att vara söt.

Det slår mig att många journalister slog upp tanken att de båda huvudrollskvinnorna i Adèles liv utnyttjades av (den manliga) regissören, även om han jagade en djup genuin gestaltning av stora känslor. Men ingen undrar om en kvinnlig skådespelerska utnyttjas när hennes uppgift är att i första hand vara söt.

Seydoux får faktiskt frågan hur hon skulle jämföra de två rollerna, en fråga som gör henne något konfunderad.

- Ja det finns knappast mer diametrala roller, men det var intressant att kasta in sej i en helt annan slags grej. Jag gillar att berätta historier, och jag älskar att försvinna bakom karaktären. Men de kan nog inte jämföras.

På återseende

Schluss jetzt.

Egentligen kunde jag säga som skådespelerskan Patricia Arquette, som var med om Richard Linklaters nästan tolv år långa filmprojekt Boyhood. ”Egentligen ville jag inte att det skulle ta slut”.

Så känns det rätt ofta också när en festivals sista programpunkt är överstreckad.

Kanske nästa år igen?

Aufwiedersehen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje