Hoppa till huvudinnehåll

Gräset är mörkare på andra sidan

Foto från Gräset är mörkare på andra sidan
Foto från Gräset är mörkare på andra sidan Bild: Stefan Bremer gräset är mörkare på andra sidan

I Teater Viirus uppsättning förvandlas Kaj Korkea-ahos roman till en stramt stiliserad men ställvis också övertydlig ballad om vådan av att tiga - och blunda. För dramatiseringen står Christoffer Mellgren och för regin Maria Lundström.

Jag är kanske inte den enda som hade lite farhågor över projektet att omsätta Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan till teater och det på en Helsingforsscen, dessutom. Det finns ju så många nivåer i berättelsen och de viktigaste av dem utspelar sig inom gestalterna, inte i den thrillerartade intrigen. Och så har vi ju dessutom detta Gränby, en fiktiv ort visserligen men samtidigt stadigt förankrad i Österbotten.

Men Viirus uppsättning står på egna ben och gör den här historien till sin egen. Dramaturgen Christoffer Mellgren har sovrat kraftigt och möblerat om i intrigen en del, resultatet är en stramt sammanhållen uppsättning som i Maria Lundströms stiliserade regi förvandlar den österbottniska byn till atmosfär snarare än geografi. Nyckelordet är det lilla samhället med normer man inte bryter emot och saker man inte lägger sig i av rädsla för rubbad grannsämja.

Av de fyra barndomskompisarna Loke, Christoffer, Ben och Simon ( i uppsättningen gestaltade av Viktor Idman, Robert Kock, Pelle Heikkilä och Oskar Pöysti) är det bara två som har valt att stanna. Men när Lokes syster och Bens fästmö Sophie plötsligt omkommer i en trafikolycka samlas hela det gamla ”sjakket” igen. Mötet blir upptakten till en process där alla slutligen gör upp med allt det de gått och burit på i tysthet på var sitt håll.

I korta scener förankrar uppsättningen sina gestalter såväl i det liv de skapat på egna villkor och i det förflutna de bär med sig. Christoffer och Loke t.ex. kan andas fritt bara i exil. För Christoffer innebär varje besök hemma oundvikliga konfrontationer med en mamma som inte förmår acceptera sonens homosexualitet medan den stammande Loke bär på obearbetade minnen av en barndom präglad av skuldkänslor och brutalitet, ett familjehelvete som alla kände till men ingen låtsades bry sig om. Och för Ben rämnar tillvaron när han inser hur lite han vetat om den kvinna han levt med.

Thrillerelementet med alla öppna frågor kring fästmöns död är nedtonat, i stället lyfter uppsättningen upp Maria Ahlroths Sophie till en av dramats huvudpersoner i de tillbakablickande scenerna och det rimmar väl med det fokus man valt. Här renodlas nämligen inte bara det bärande stråket i Korkea-ahos roman, känslan av utanförskap och ångest de gamla vännerna aldrig vågat tala högt om. Lika starkt lyfter uppsättningen fram det kollektiva ansvaret. Bland dramats gestalter är Pöystis Simon den som tydligast varseblir det. Han anklagar sig själv för att ha svikit Sophie i sin roll som präst och hennes förtrogna. Men han är inte den enda som underlåtit att lyssna. Tendensen att blunda, bagatellisera eller slå dövörat till varieras i nästan alla konstellationer här.

Det är en konsekvent och tydlig läsning och hela det förbiflimrande persongalleriet gestaltas ekonomiskt och smidigt med bl.a. Jessica Raita och Robert Enckell i ett par roller parallellt. Men tydligheten har också ett pris. Något större utrymme för publikens egna slutledningar lämnar uppsättningen inte. Ibland vilar rentav något ängsligt skolmästaraktigt över de enskilda scenerna, som om man riktat sig till en ung och mycket ouppmärksam publik med benägenhet att tolka fel om minsta möjlighet ges.

Det är lite synd för samtidigt låter uppsättningen ana visioner om en scenballad som hade kunnat bli en hisnande upplevelse. Nu är det framförallt den stiliga visualiseringen och ljudvärlden som lyfter uppsättningen ut ur den lite övertydliga köksbordspsykologin. Lyckad är också lösningen att ställvis låta hela ensemblen driva historien vidare som en samfälld kör ur en antik tragedi. I de stunderna uppstår en suggestiv stämning som rimmar väl med de ödesmättade och magiska elementen i Korkea-ahos berättelse.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje