Hoppa till huvudinnehåll

Bakom bilden - Thomas Wallgren

Bild: Yle/Eva Frantz morgonöppet

- Jag drevs tidigt av ett behov att förstå och förändra världen. På den vägen är jag fortfarande säger veckans person bakom bilden, Thomas Wallgren.

Det som födde behovet var två avgörande händelser som drabbade honom vid 10-års ålder, förmedlade genom starka men motstridiga bilder; Apollo 11:s månlandning och svälten i Biafra. Exempel på mänsklighetens samtida triumf och nederlag. Bilderna ledde honom till ett sökande efter orsaker och lösningar till en oacceptabel konflikt. Det han ganska tidigt tyckte sig förstå var att orsaken till världens orättvisor och ovilja att rätta till dem, låg rakt under hans fötter, i den västerländska kulturen.

- Jag ville fly min roll som den vita privilegierade mannen, jag ville bli någon helt annan.

I stället för att fly valde han att stanna och arbeta för förändring. Till det erbjöd tiden många lockande möjligheter. Med punken som kapellmästare kastade han sig in i 80-talets alternativrörelser och blev snabbt en av dess drivande krafter. Procentrörelsen, husockupationer, Koijärvi mm var ingen blyg början på ett samhällsengagemang som sökte nya, verkliga vägar till förändring.

Vid sidan alternativrörelserna blev, och är, filosofin ett centralt redskap för den andra delen av det uppdrag Wallgren valt åt sig; förståelsen. Hos Sokrates, Wittgenstein och von Wright hittar han samtalsparter kring frågor som, säger han, de andra vetenskaperna blundar för.

Liksom sin tidiga läromästare och idol, Georg Henrik von Wright, ifrågasätter Wallgren det moderna samhällets föreställning om utveckling och framsteg. I Mahatma Gandhi ser han en annan meningsfrände, och hävdar med honom att ju mer världen, tack vare ny teknologi, sägs krympa, desto mer växer vår likgiltighet och oförmåga att förstå vår omvärld.

- Det finns en mycket djupt rotad, gammal fördom i vår kultur att när vi ser på ny teknik skall vi se på det som fungerar. Vi skall inte se på avigsidorna, det så att säga hör inte till saken.

Den enögdheten hör samman med en kulturell fantasi som är förödande för vår planet. I grunden är därför all politik kulturpolitik, säger han, det handlar om vilken sorts framtid vi väljer att tro på, vad vi väljer att beteckna som framsteg och utveckling.

Behovet av att omforma vår idé om en god, och möjlig, framtid är nu mer angelägen än någonsin. Uppgiften är inte omöjlig, det är därför politiken finns till, hävdar Wallgren.
Från sin nuvarande mest synliga politiska plattform, stadsfullmäktige i Helsingfors, driver Wallgren liknande frågor kring rättvisa och människovärde som han alltid gjort. Frågor som inte alltid möts av förståelse och bifall. Det blir många turer i motvind. Trots det verkar viljan att ge upp inte drabba honom.

- Folk har varit främmande i mitt liv för att jag inte gett upp den naiva världsförbättraridentiteten, att jag inte slutar. Jag har aldrig förstått det där. Det är ju ännu svårare att ge upp sina ideal än att ge dem en plats i sina liv.

I ett liv som präglas av ett starkt engagemang för det allmänna, ryms också en vardag som är högst privat. Poesi, teater, konst, samtal, gamla hus, familj, kärlek, vårens flyttfågelstreck är alla betydelsebärande delar av en meningsfull helhet. Thomas

Wallgren bjuder generöst på glimtar också ur den delen av sitt liv, men drar en skarp gräns för var det privata upphör att vara offentligt allmängods.