Hoppa till huvudinnehåll

Vad händer i Ukraina, och varför?

Bild: EPA kiev

I vinter har ett nytt kapitel skrivits i Ukrainas dramatiska och blodiga hävder. Denna märkliga statsbildnings namn betyder "gränsmark", och hela dess historia är en berättelse om splittring - en splittring som inga sanktioner eller avtal kan utplåna.

Tisdagen den 25 februari har det gått exakt fyra år sedan Viktor Janukovytj installerades som Ukrainas president. Det var en ljuv revansch för elektrikern som blev politiker, och som blev snuvad på sin första valseger i den fredliga orangea revolutionen år 2004. Nu har Ukraina skakats av de värsta våldsamheterna sedan Sovjetunionens kollaps år 1991, med över 70 döda som följd. Janukovytj ser sin ställning krackelera, och hans allierade i Moskva försöker genom påtryckning förmå honom att återta kontrollen.

Hur kunde utvecklingen ta en sådan vändning i Europas näststörsta land, kontinentens kornbod?

Kluvet, delat, splittrat

Orsakerna till läget i Ukraina kan sökas hundratals år tillbaka i historien. Ukraina - ett ord som betyder "gränsmark" - tillkom som politisk enhet först efter tsarväldets fall. Dessförinnan hade det vidsträckta territoriet ingått i skilda statsbildningar.

Under tidig medeltid var regionen kärnområde i det så kallade Kievriket, det som i den ryska historieskrivningen går under namnet Kievskaja Rus, och som ses som föregångare till dagens Ryssland. Från 1300- till 1700-talet tillhörde det mesta av området det polsk-litauiska samväldet och det osmanska riket.

Frånvaron av en centralmakt bidrog till uppkomsten av stäppernas särpräglade kosackkultur, som spelat en stor roll i den nationella mytbildningen och som utnyttjas begärligt av dagens turistnäring. I varje ukrainsk stad finns en gata uppkallad efter hetmanen (kosackhövdingen) Bogdan Chmelnitskij, som vid 1600-talets mitt ledde ett framgångsrikt uppror mot de polska herrarna, och som för den skull ingick en pakt med den ryske tsaren. En pakt som Chmelnitskijs efterträdare Ivan Vygovskij var snar att bryta.

Krigen satte sina spår

Det stora nordiska kriget kom att få betydelse också för Ukrainas framtid. Under Karl XII:s fälttåg sökte både svenskar och ryssar allierade bland kosackerna. I dagens ukrainska historieböcker - och även på det mycket sevärda museet vid slagfältet i Poltava - läggs vikten vid hur kampen mellan de främmande monarkerna tvingade det ukrainska folket att ta parti för någondera sidan, och vid de lidanden som förlorarna fick utstå.

Polens delningar 1772-95 samt de rysk-turkiska krigen gjorde att Ukraina kom att lyda under Tsarryssland och det habsburgska Österrike. Första världskriget blev slutet för båda imperierna. Den västra delen tillföll de nya staterna Polen och Tjeckoslovakien, och inom sovjetväldets ram skapades 1922 sovjetrepubliken Ukraina.

Så kom 1930-talets tvångskollektivisering, massdeportationer och hungersnöd, därefter andra världskrigets fasor. Efter kriget tillhörde hela den förödda och grundligt decimerade ukrainska nationen sovjetväldet. Michail Gorbatjovs reformpolitik på 1980-talet gav den gamla nationalismen ny näring, och 1991 utropade Ukraina sig självständigt.

Dioxindoser och gasgräl

Till den politiska splittringen tillkom den kyrkliga. Den ukrainska katolska kyrkan, som iakttar bysantinska riter men erkänner påvens överhöghet, skapades genom unionen i Brest-Litovsk år 1596, och har seklerna igenom varit det dominerande samfundet i landets västra del. Under den sovjetiska tiden var kyrkans verksamhet förbjuden.

I det fria Ukraina har denna kyrka blivit en viktig kraft, och den spelade en stor roll för den orangea revolutionen 2004-05. Den rysksinnade Viktor Janukovytj valdes till president, men resultatet ogiltigförklarades efter beskyllningar om valfusk. Den EU-vänlige oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko, som utsatts för ett förgiftningsförsök med dioxin under sin kampanj, tillträdde som president.

Trots sin bördiga jord, sina naturtillgångar, industrier och välutbildade befolkning, har Ukrainas ekonomiska utveckling gått trögt sedan kommunismens fall. BNP per capita är knappt en fjärdedel av Rysslands, och hälften av de fattigaste EU-staternas. Under Jusjtjenko styrdes näringslivet av oligarker, som inte gjorde mycket för att stävja korruptionen eller skapa tillväxt. Underlåtenhet att betala gasleveranserna från Ryssland ledde till två kortvariga gaskrig, där Moskva lät strypa energitillförseln.

Även politiskt visade sig den orangea revolutionen snart vara en besvikelse. Jusjtjenko kom snart i konflikt med sin allierade Julia Tymosjenko, och 2005 avsatte han henne från premiärministerbefattningen, men hon återkom till posten efter sin valseger 2007.

Upptrappade krav

Finanskrisen 2008 slog hårt mot Ukraina, som allt mer sökte stöd från EU. Det behagade inte Ryssland, som fortsatte med sina påtryckningar. 2010 valdes så Janukovytj till president, och i slutet av 2012 tog hans politiska rörelse Regionernas parti hem segern i parlamentsvalet. Samtal inleddes med Internationella valutafonden IMF om budgethjälp, men IMF:s krav på impopulära marknadsreformer gjorde att samtalen avbröts i fjol.

Med ökande budget- och handelsunderskott samt förfallande skulder har problemen för Ukrainas offentliga finanser förvärrats snabbt det senaste året. Bland stora delar av befolkningen tändes hoppet om en ljusning hösten 2013, då det blev känt att EU ville ingå ett omfattande frihandelsavtal med Ukraina. Visserligen vägrade Janukovytj att ge efter för Bryssels krav att frige den sedan 2011 fängslade Tymosjenko, men det utgjorde inget hinder för avtalet.

Men Rysslands president Vladimir Putin var besluten att hindra glidningen västerut. Ryssland, dit över hälften av Ukrainas export går, hotade med handelsblockad och stoppade gasleveranser om Janukovytj skrev under avtalet. Den 21 november 2013 tackade han nej till ökat samarbete med EU. Reaktionen kom genast. Tiotusentals människor drog ut på Majdan Nezalezjnosti - Självständighetstorget - i Kievs centrum för att protestera.

En stark opposition

Oppositionen i Ukraina är på det stora hela samlad bakom tre ledare: Arsenij Jatsenjuk, som är chef för parlamentsgruppen för Tymosjenkos parti Batkivsjtjina (Fäderneslandet); den förre världsmästern i tungviktsboxning Vitalij Klytjko, med sitt parti Udar (Slag, Snyting); samt Oleh Tjahnybok från det extremnationalistiska och öppet antisemitiska Svoboda (Frihet). Alla tre har sitt största stöd i landets västra del, där ukrainska är huvudspråket och medelklassens missnöje med korruptionen störst.

Oppositionens krav gällde till en början starkare band till EU, men nu är dess uttalade mål att få bort den 63-årige Janukovytj från makten. De anklagar honom för att ha sålt ut Ukraina till Ryssland och för att ha roffat åt sig rikedomar, både för sin egen och sina allierades del.

Efter att ha gett EU nobben vände sig Janukovytj till Putin och utverkade löfte om ett lån på 15 miljarder dollar samt billigare gaspriser. Men det har retat upp hans motståndare än mer. Protesterna har fortsatt vintern igenom, och den 19 januari eskalerade de i kravaller vid Majdan. Inom kort hade också dödsoffer krävts.
Klämd mellan EU och Ryssland utlyste Janukovytj amnesti för de gripna demonstranterna och sparkade sin ryskfödde premiärminister Mykola Azarov. Men oppositionsledaren Jatsenjuk avslog erbjudandet att ta över posten som regeringschef.

Nationen lever men mår dåligt

Den nuvarande situationen kan ses som en del av de nya intressesfärernas framväxt i maktvakuumet efter Sovjets sönderfall. Naturligtvis är kampen också en del av Rysslands strävanden att återupprätta sin ställning som världsmakt. Moskva har med stigande irritation följt med hur EU och Nato utvidgats till stora delar av det gamla sovjetblocket och de "nära grannländerna", dit även Ukraina räknas. Som nämnt är Kiev är ett av ryskhetens historiska och kulturella centrum, en mytomspunnen stad som Kreml absolut inte vill se under "främmande" välde.

Som motdrag har Putin lanserat tanken på en eurasiatisk tullunion, där Ukraina naturligtvis ska ingå. Andra tänkare i hans närhet har framkastat tanken på ett federalt Ukraina, där den västra delen kunde tillåtas närma sig EU, medan den östra delen skulle knytas tätare till Ryssland.

EU, och i synnerhet då Polen, önskar att ett demokratiskt och västsinnat Ukraina ska tjäna som buffert mot Putins alltmer auktoritärt styrda Ryssland.

Och mellan de båda blocken finns dryga 45 miljoner ukrainare, de flesta utan mer sofistikerade önskemål än fred, demokrati, rättvisa och välstånd.

Inledningsorden i den ukrainska nationalhymnen försäkrar trotsigt att Ukraina ännu inte har dött - "Sjtje ne vmerla Ukraina" - och de senaste dagarnas rapporter från Kiev och andra städer bär syn för sägen. Ukraina lever, men mår tyvärr inte vidare bra just nu.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes