Hoppa till huvudinnehåll

Katja Johansson: När Teemu gråter

Katja Johansson
Katja Johansson Bild: YLE / Ove Holmqvist justnu

I helgen hände det. Stora, starka, svettiga män grät. Helt öppet, inför miljoner tevetittare lät stjärnor som Teemu Selänne och Kimmo Timonen ögonen tåras. Håller något på att ändras i idrottens machokultur?

I sig är stora känslor inget nytt inom vare sig toppidrott i allmänhet eller finländsk sådan i synnerhet. Nej, elitidrottarna har minsann också tidigare hurrat, festat, svurit, surat och hojtat efter granris.

Men då har det ofta funnits ett klart samband mellan framgång och reaktion. Den som segrat, har glatt sig, den som har förlorat har varit knäckt. Under de sista dagarna av OS i Sotji såg vi en mer nyanserad repertoar.

Efter att herrarnas ishockeylag tog sitt brons i lördags var det idel rörda miner. Seniorerna i laget, Teemu Selänne och Kimmo Timonen lät tårarna rinna inför tevekamerorna. Men det var inte ledsna tårar. Det var lyckliga, tacksamma, vemodiga tårar. Tårar som markerade att de här lejonens tid i landslaget var över. Att det var dags att tacka och gå vidare. Till och med reportrarna rördes av ögonblicket.

Tidigare ansågs det kanske som ett tecken på svaghet om en finländsk man grät. Åtminstone offentligt gällde det att bita ihop för att sedan visa sina känslor högst där hemma. Helst ensam framför badrumsspegeln.

Men kanske de här tiderna är över nu? Om en tuff och stark idrottsstjärna kan bejaka sina känslor så att det syns på teve, vågar kanske unga idrottskillar och små sportpojkar också ge utlopp för det de har inom sig?

Det är naturligtvis bara spekulation, men själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till det faktum, att den finländska OS-truppen nu för första gången hade med sig en idrottspsykolog. Jag har ingen aning om psykologen haft något alls med hockeylaget att göra, men på något sätt tycker jag de här fenomenen pekar på samma utveckling. Att det äntligen är okej med känslor i idrottsfinland.

För idrott handlar ju så mycket om just känslor. Vi lever med idrottarna när de kämpar, övervinner sig själva, lyckas och misslyckas. Blod, svett och tårar är ett slitet uttryck, men det är väl just det här som förklarar en del av vår fascination för toppidrotten.

Vi behöver de här delade upplevelserna av både glädje och sorg. Vi behöver idoler som vågar visa sig som riktiga människor med både hjärta och hjärna. Tack, Teemu!

Läs också:

Selänne: Landslaget en fin familj

OS-idrottarna återvände hem

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt