Hoppa till huvudinnehåll

Annika Sylvin-Reuter: När föräldrarna blir gamla

Bild: Yle/Jyrki Valkama annika sylvin-reuter

Under hela min barndom och ungdom var de sju stycken. Men under de sista åren blev de allt färre. Det var nästan så att varje jul så var det en tallrik mindre vid julbordet. Men hela min barndom fanns de där alla sju. En hängiven publik för mig och mina systrar då vi lussade, sjöng och visade upp våra teckningsalster.

Deras historier var från en svunnen tid. Tempot i deras lägenheter var frustrerande långsamt. Envist tickande väggur, dammlukt, halvtorra julkaktusar och azaleor. För långsamt för en ung och rastlös själ som min, som ville se, uppleva och förändra världen!

Först och främst var det farmor och farfar, men också farmors fyra ogifta systrar, farfars syster och hennes väninna. Alltid var det någon av gamlingarna som mamma och pappa tyckte att vi måste gå och hälsa på.

Alltid talade man inte. Ibland satt man bara och lyssnade på önskekonsert i radion, tittade på krukväxterna och bläddrade i fotoalbumen. Det var ett tempo som plötsligt kunde kännas underbart om man bara lyckades kalibrera om. Utestänga livet där utanför och plötsligt glida in i en tillvaro där tiden inte spelade någon roll. Det här var de riktigt gamla människorna runt mig.

Mormor räknades inte till dem. Hon rände hos oss flera gånger i veckan för att hjälpa till. Hon tvättade, strök, lagade mat, skötte oss. Hon var oumbärlig under hela min barndom. Men också hon blev gammal en dag.

I det livsskedet jag just nu befinner mig i finns det inga gamla människor att ta hänsyn till. Alla gamlingar har gått bort. Jag saknar dem och inser att jag aldrig mer kommer att sorglöst sitta och stirra på de dammiga azaleorna och tycka att tiden blir lång.

Nästa person som ligger där hjälplös och behövande kommer att vara någon av mina egna föräldrar eller svärföräldrar. Det är inte allas samma sak! NU förstår jag varför mina föräldrar så innerligt tjatade på oss att vi skulle hälsa på och titta till de gamla. Jag gjorde det då och då, främst för att pappa sa att jag måste. Och visst var det givande då man väl var där. Men inte besökte jag de gamla alls lika ofta som mina föräldrar och jag behövde aldrig känna oron då ålderdomen var på tryggt avstånd. Det är den inte mer.

Nu ränner den äldre generationen fortfarande hos oss. De kör sina egna bilar, barnvaktar och skämmer bort mig och mina barn med tid och engagemang. Men man vet aldrig när det är slut på den servicen. Då kommer jag att oroa mig på samma sätt som mina föräldrar gjorde över min mormor, farmor, farfar och farmors fyra ogifta systrar då de blev gamla.

Forskaren Anna Withaker, som skrivit boken ”Åldrande, död och anhörigskap”, säger att vi anhöriga ska fungera som värdighetens väktare och våra gamlas vakthundar. Vi ska med våra höga tjut och vassa skall kräva den hjälp och det stöd de äldre behöver för att kunna åldras värdigt.

Jag hoppas jag har krafter att yla, morra och gläfsa för de gamlas väl en vacker dag. Hårda skall lär behövas då vi ideligen hör om tunga kisiblöjor som vägs på våg, om hur kommunerna sparar och hur äldreboendena blir överfulla.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP