Hoppa till huvudinnehåll

Matilda Gyllenberg: Jag köper, alltså finns jag till

Matilda Gyllenberg
Matilda Gyllenberg Bild: Niklas Meltio matilda gyllenberg

Jag måste bekänna. En del av min personlighet skaver, rimmar illa med min syn på mig själv som en jordnära, ekomedveten och vänligt strävsam person. Det är den delen av mig som impulsshoppar handväskor, skriver Matilda Gyllenberg, programledare på Svenska Yle.

Jag köper aldrig kläder, största delen av min garderob härstammar från mammas ungdom, och köper jag skor är det fotriktiga eccoskor eller stå-i-parken-pomarfin. Men handväskor! En handväska sitter aldrig illa, man är aldrig för tjock eller för smal eller för fel byggd. En snygg handväska tjusar upp viken outfit som helst och känns dessutom användbar. Och det är inte bara när jag har lite pengar över i slutet av månaden som jag har unnat mig en handväska, det har hänt också när kontot gapar tomt att kreditkortet åkt fram inför någon helt oemotståndlig modell.

Jag gjorde det i går igen. Den var blå, blank och läcker som en karamell. På hemvägen var jag först uppfylld av en rusliknande tillfredsställelse, men medan jag närmade mig hemmet blev jag allt mer grubblande. Därhemma finns ju hela samlingen. Jag rev ut varenda handväska jag äger. Det var 19 stycken. De flesta ganska oanvända.

Vad är det som händer där i affären, vad är det som får mig att köpa det jag inte behöver? Varför vill jag ha sådant som är onödigt då det finns svältande barn? Vi vet ju att marknadsföringsexperterna har mängder av knep för att få oss att köpa mera. De placerar rulltrapporna i olika ändor av våningarna för att tvinga oss att gå förbi hela sortimentet, de sprayar ut dofter via ventilationssystemet som skall väcka välbehag och de spelar hetsig musik för att få oss att så att säga handla snabbt, och tänka mindre.

Men på handväskavdelningen i går spelade de Mozart. Och det doftade smort läder. Det var liksom en aura av kvalitet och finess över det hela. Dyrgriparna stod smakfullt utplacerade i små grupper av tre eller fyra i perfekt belysning.

Trodde någon att det var en slump att sakerna i butiken är utplacerade som de är? Jag har en bekant som arbetar med att resa runt i affärer och kontrollera att de verkligen har ställt grejerna där de kommit överens med producenterna – producenterna betalar nämligen för att deras saker skall placeras på ett bra ställe på hyllan. Ögonhöjd kostar extra. Just vid kassan kostar extra.

Inte bara de så kallade marknadskrafterna vill få oss att konsumera mera, också makthavarna understryker vikten av att medborgarna sätter pengarna i rullning för att hålla ekonomin på fötter – alltså att få ekonomin att fortsätta växa. Helt i linje med reklammakarnas strävan.

Ibland blir jag full i skratt av allt de drar till med för att få mig att köpa. På toalettpapperspaketet står det t.ex. både CLASSIC! och NEW! Jag har nyklassisistiskt toapapper, hurra! Å andra sidan gick jag ju på det. Något var det som fick mig att välja just det paketet och lämna de andra kvar i hyllan.

Okej, men tuppapper är ju faktiskt nästan nödvändigt. Det är inte handväskor eller vackra halsband. Då jag går förbi en monter med gnistrande ringar stannar jag och tittar, och jag känner hur också mina ögon gnistrar till, sådär som när Joakim von Anka får dollartecken i ögonen vid åsynen av sedelbuntar. Vill ha. Men varför?

I forna tider prydde kungar och drottningar sig med dyrbara smycken för att visa en viss status i samhället, för att höja sig över allmogen. Och kanske en nyförlovad flicka gärna stoltserar med en enorm diamantring för att visa hur mycket hennes man älskar henne. Någon kanske köper en sportbil för att bevisa hur framgångsrik hen är. Kanske väcka lite avund också. Är det ett mänskligt drag? Att samla på sig onödiga saker för att väcka avund? Eller kanske det snarare handlar om att visa sig tillhöra en viss grupp, så där som forna tiders kungar och drottningar. En hör till klubben med exklusiva bilar. En annan bekänner sig till kulten som dyrkar Armani.

Jag inser att den här ekovänliga personen som jag tycker att jag är, också bekänner sig till en viss grupp genom sitt köpbeteende. Nappflaskor av glas för att undvika ftalater till babyn. Yllesjal runt halsen. Rättvisemärkt kaffe. Jag hör också till en klubb, vill bli accepterad och bli välkomnad bland gelikar.

Men det finns en annan dimension också. En nyligen framliden kär släkting, högt utbildad men hemmafru under största delen av sitt liv, sparade in på hushållsutgifterna för att kunna betala sig själv "piglön". För att hon slavade för andras skull hela livet. För piglönen köpte hon smycken. För att hon tyckte att de var vackra. Och människan är ju inte bara en praktisk varelse, utan i högsta grad en estetisk. Vi älskar vackra saker, det är grunden till att vi omger oss med konst och arkitektur. Nu vill jag ändå inte jämföra min nya handväska med en Rembrandt. Jag behövde den inte och jag borde ha låtit den stå kvar i hyllan och för pengarna köpt en get till en u-landsfamilj. Det skulle ha rimmat bättre med min självbild. Nu hänger den där i skåpet i stället. Och skaver lite i all sin blåblanka estetik.

Matilda Gyllenberg
föräldraledig programledare

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt