Hoppa till huvudinnehåll

Bengt Östling: Nationalism

Bengt Östling
Bengt Östling Bild: Svenska Yle bengt östling

Veckans tema i Skandinavien och i resten av världen tycks vara nationalism. Av nån anledning tycks man i Sverige ofta tycka att man är bäst i världen.

Och ibland är t.o.m. svenska nationalismen bäst i världen. Inför riksdagsvalet och en väntad framgång för Sverigedemokraterna tvingas svenskarna fundera på vad det finns för gott i nationalismen.

En god energi som leder till samhörighet och att något positivt uppstår i gemenskapen? Eller innebär en stark nationalism alltid att någon blir utstött. Problemet är kanske de extrema åsikter som också kan uppstå i nationalismen.

Nationalismens apostlar

På måndag kväll genomfördes ett skandinaviskt samarbetsprojekt på Dramaten i Stockholm, Nationalteatret i Oslo och Caféteatret i Köpenhamn.

I teatersalonger i de tre huvudstäderna hade publiken samlats för att se en kort pjäs framföras på den egna scenen, och på videoskärmen i direktöverföring de två andra teatrarnas inlägg. Temat var nationalismen. Det hela avslutades med debatt på de tre scenerna.

I Danmark har man alltid viftat flitigt med den danska flaggan. Det danska frisinnet och toleransen var en märkessak. Men tydligen har nationalismen blivit ett allt svårare begrepp i Danmark.

I Norge ser man mycket gott i nationalismen. En kollektiv styrka och samhörighet, stolthet. Samtidigt kan terrordådet den 22 juli ses som ett utslag av nationalism, Anders Behring Breivik hade ju en uppfattning om att muslimer utifrån tillåts komma och ta hans land ifrån honom.

Norge har fått ta emot mycket kritik för Breivik. Det parti han tillhörde, Fremskrittspartiet, fick senare plats i Norges regering. Det har fått stort uppseende internationellt, men inte hemma i Norge.

Har Sverigedemokraternas väljare rätt?

På samma sätt finns det de som anser att det är ett nederlag för Sverige att ett främlingsfientligt parti har fått plats i Sveriges riksdag, att det inte ska sitta rasister och t.o.m. nazister i Sveriges riksdag. Sverigedemokraterna städar hårt i sina partiled. Nu senast ströks två sittande riksdagsledamöter från kandidatlistan i nästa riksdagsval, men partiets historia väcker frågor.

En viktig frågeställning är just demokratin – kan Sveriges folk eller 10% av dem ha fel, och bör man ta ifrån dem rätten att välja in sitt parti i riksdagen. När det goda, demokratin, används för att genomföra onda saker, är då demokratin god – och vem ska avgöra det?

I senaste riksdagsval fick Sverigedemokraterna inte delta i de stora debatterna eftersom de inte hade plats i riksdagen. Nu har de rätt att uttala sig. En fråga som inte ännu har fått något svar är: Var upstår de extrema synpunkterna, kommer de ur en öppen debatt eller frodas de därför att de inte får uttalas, granskas och kritiseras?

Rysk och ukrainsk nationalism

När temat är nationalism kan man inte i dessa dagar lämna frågan om Ryssland och Ukraina. Statsminister Fredrik Reinfeldt kom att säga att "det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina”. Men inte heller Reinfeldt förstod sig på det sätt man agerar.

Visserligen har det påpekats att Ukraina är en ung stat som snabbt hunnit bli nationalistisk, efter att ha fått självständighet så sent som 1991. Ukrainskan betraktas som ett eget språk vilket ju anses viktigt i sammanhanget, trots att ryskan är nära besläktad. Nästan en tredjedel av ukrainarna har ryska som modersmål. De är inte koncentrerade till Krimhalvön utan finns mer utspridda i östra Ukraina. Och den minoriteten vill nu ryssarna ”skydda”.

Ukraina var en sovjetrepublik under 1900-talet och också före det en självstyrande enhet. Just nu är det kanske trots allt den ryska nationalismen som är problemet, inte den ukrainska.

Nationalism – gott och ont

Nationalism kan vara så mycket. I samband med det skandinaviska teaterprojektet debatterades frågan också på twitter, med hashtaggen #nationalismformig.

Frågan visar sig känslig. Genom historien och i våra dagar har nationalism lett till intolerans, krig och etnisk rensning. Det ingår i undervisningen från ”Projektet för Levande historia”

Nationalism kan innebära ”ondska”, ” Gemenskap för några utvalda”, eller något destruktivt. Kan inte "krossas", bara upphävas av en ny (större/mindre) gemenskap. Många av våra nationella högtider är medvetna påhitt från tidigt 1900-tal. Lucia, Midsommar, Valborg...Nationalism kan innebära raserad välfärd för en del, samtidigt som alltfler Svensson firar jul i Thailand, äter tacos till fredagsmyset och utnyttjar papperslösa till hemarbetet.

För någon kan nationalism vara ” jublet i hjärtat och strupen när Charlotte Kalla ångar fram som den värsta goten i världen”.

Det är kanske där som den hårfina gränsen finns mellan s.k. god nationalism och extremnationalismen, den självförhärligandet myten om att vi är bäst, moraliskt överlägsnare dom andra.

Bäst i idrottsvärlden

Det kan låta tjatigt, men just i OS-tider är det här med nationalism extra känsligt. ”Vårt lag” och ”våra stjärnor” idrottar bara så mycket bättre och ”vår flagga” vajar så mycket ståtligare än alla andras. Och ja, vår Björneborgarnas marsch är bara den vackraste segrarhymnen. Om våra landsmän inte är med och tävlar i en gren är den förstås helt ointressant att titta på. Det är tydligen inte idrottsprestationerna som intresserar utan den nationella framgången.

Den populäraste rubriken efter en idrottstävling tycks vara ”Finland krossade Sverige” för det ska gärna lukta lite blod idrottssrubrikerna. Det här gäller lika mycket i Sverige som i Finland. Det verkar ändå som det inte går åt lika mycket alkohol i svensk idrott, på läktaren, i puben eller på tv-soffan. Kanske Finland ändå är bäst i världen i en gren, alkoholrelaterad idrottsnationalism.

Bengt Östling, Stockholm

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes