Hoppa till huvudinnehåll

Alex Fager: En barnrumpa som fick foten

Alex Fager
Alex Fager Bild: Yle alex fager

Då jag var 22 var jag fullständigt övertygad om min egen förträfflighet. Det fanns ingenting eller ingen som hade satt, eller var på väg att sätta käppar i hjulet för min framgång. Tills jag en eftermiddag fick ett argt samtal av min dåvarande chef som avslutades med orden: Du behöver inte komma på jobb mera.

Jag vill inte påstå att samtalet blev en vändpunkt, jag var nämligen frilans och i och med det inte anställd av bolaget. Huset var stort och jag lyckades undvika min chef ett tag och jobbade mot mindre delar av verksamheten som var omedvetna om chefens utbrott. Tills jag en dag, av misstag, råkade på personen i korridoren. Hen sa hej, jag sa hej och så gick vi vidare. Inget - va fan gör du här? Inget utbrott, bara ett enkelt och neutralt hej. Ännu i denna dag är jag osäker på om chefen faktiskt glömt bort det hela, ångrat sig eller bara bestämt sig för att låtsas som det regnar.

Det fanns förstås en orsak till varför jag inte längre var önskad på arbetsplatsen. Jag fick alltså ett brev av min chef som handlade om att vi måste flytta ut ur vårt arbetsutrymme samma kväll. Jag hade en tajt deadline, var stressad och reagerade med känsla. Mitt svar till uppmaningen var att beskriva tidtabellen som helvetisk, direktivet som inhumant och chefen som inkompetent. Mitt brev resulterade förstås i detta arga samtal där det gjordes klart för mig att man inte kan uppföra sig som en barnrumpa på jobbet. Hur samtalet slutade vet ni redan.

Nu vill jag inte påstå att chefen gjorde rätt. Jag tycker fortfarande att det var klantigt att komma med ett sådant direktiv på det sättet och med den tidtabellen. Däremot måste jag så här efteråt säga att jag lärt mig otroligt mycket av hela händelseförloppet. Inte kanske genast, jag blev ju kvar i bubblan, men några år senare då jag själv började arbeta som arbetsledare. Jag har bland annat lärt mig att aldrig skicka ett argt brev genast, utan alltid sova på saken först.

Den här episoden var det första jag kom att tänka på då jag tog del av Netflix vd Reed Hastings modell på arbetskultur. Den första och kanske viktigaste poängen i hans långa presentation är att anställa (och belöna) enbart vuxna, mogna människor som tar eget ansvar.

Jag kan ju då, med handen på hjärtat, säga att jag inte skulle ha anställd 22-åriga mig om jag hade följt Hastings rekryteringsprincip. Däremot är jag ganska glad för att jag “fick foten”. Jag märker att det gav mig perspektiv och har gjort mig till en bättre ledare. Det är kanske också med den här erfarenheten i ryggen som en av mina starkare principer som ledare är att ge alla en chans men också att kräva personlig utveckling. Väljer man att stampa på stället så tror jag nämligen att man lätt kan förvandlas från den mogna, vuxna och ansvarstagande personen till det rakt motsatta. Och sådana får ju åtminstone inte jobb på Netflix.

Alex Fager, chef för Fakta och fiktion