Hoppa till huvudinnehåll

Jag har ingen tröst att ge

Vi träffades i fredags och har sedan dess suttit tillsammans i en bil, gått omkring i städer och byar och pratat väldigt mycket. Han heter Eldar och har arbetat som chaufför för mig och kollegan Marja här på Krim.

I dag åkte vi på tumanhand till Feodosia i sydöstra Krim och vi hann prata om musik, litteratur, mat, barn, äktenskap, skilsmässor, förfäder och föräldrar. Allra mest har vi förstås talat om läget på Krim.

Eldar är krimtatar och i går blev han väldigt illa behandlad av en rysk man som hotade honom och skällde ut honom med de mest förfärliga skällsord och svordomar. I dag berättade han att han knappt kunde sova i natt, han bara kämpade med gråten.

Vi vet inte vad vi ska göra, vi vill inte åka härifrån och vi vill inte bli ryska medborgare, säger Eldar. Hans mamma har redan meddelat att hon inte flyttar någonstans, vad som än händer stannar hon kvar och dör på Krim. Hon hör till dem som under många år av deportation i Tadzjikistan längtade till Krim och är lycklig över att bo här.

Eldar själv har tillfälligt sänt sin familj till Kiev. Hans barn har fått en god uppfostran och de är begåvade och talangfulla och Eldar vill ge dem en god start i livet. Nu fylls hans ögon med tårar när han talar om dottern som är en drömmare som gärna försjunker in i böcker och musik.

Under de här dagarna har vi blivit vänner, Eldar och jag. När vi tog avsked av varandra var jag ordlös. Vad kan man säga till en människa som maktlös ser sitt liv förvandlas till oigenkännligt över en natt?

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes