Hoppa till huvudinnehåll

Rolf Streng: Jag glömmer aldrig Konginkangas

Rolf Streng
Rolf Streng Bild: Yle rolf streng

För tio år sedan hade jag morgontur och blev väckt tidigt eftersom det hade skett en svår trafikolycka norr om Jyväskylä. 23 personer hade dött i en krock mellan en långtradare och en buss.

På flyget till Jyväskylä träffar jag olycksutredare Tuomo Karppinen som blev bekant i samband med Estoniaolyckan. Karppinen hade polistransport till olycksplatsen och jag fick åka med i polisbilen.

Väl framme märkte jag att vägen fortfarande var glashal. Det hade fallit underkylt regn i svackan där olyckan skedde. På olycksplatsen fanns polis och räddningsmanskap. Inne i olycksbussen ser jag fem, sex stora pappersrullar som hade trängt djupt in i bussen.

Telefonerna ringde i bussen

Sun Buses står det målat på bussen. Väskor, tossor, bänkar och skidutrustning ligger huller om buller. Blodspår här och där. Jag gör en beskrivning på band och medan jag pratar i mikrofonen så hör jag ringsignaler inne i bussen under de 800 kilo tunga pappersrullarna. Det var anhöriga som in i det sista försökte få kontakt med sina nära och kära.

Ett stycke bort står unga brandmän från Konginkangas FBK. Jag ser genast att de har fått uppleva alldeles för mycket den här natten. Gossarnas tomma blickar glömmer jag aldrig. Jag hoppas att de fick tillräcklig debriefing efteråt.

Efter olyckan gjorde vi många reportage om tung trafik och trafiksäkerheten i transportbranschen. Vid ett besök till en depå, till exempel, märkte jag att några åkerier hade skaffat sig splitternya surrningslinor några dagar efter olyckan i Konginkangas.

Några åtgärder som vidtagits sedan olyckan:

  • Efter Konginkangas har man sett över reglerna för lastning och övervakningen av chaufförernas vilotider. Hela transportkedjan bär ansvar för att reglerna följs.
  • Chaufförerna har fått tilläggsutbildning och räddningstjänsterna har fått bättre utrustning.
  • Vid beredskapsövningar har man övat hanteringen av storlyckor.

Olycksnatten

Men klockan två på natten den 19 mars 2004 kör långtradaren söderut nedför en backe mot den glashala svackan. Släpet sladdar först till höger och sedan till vänster. Busschauffören inser inte i mörkret att fara hotar utan krockar i full fart med släpet. 22 ungdomar och chauffören mister livet.

Vid middagstid den 19 mars 2004 svajar flaggorna på halvstång vid kommunhuset i Äänekoski. Jag förmedlar stämmningarna till hemmaredaktionen i Helsingfors och till Sveriges Radio.

Tio år har förflutit sedan Finlands genom tiderna värsta trafikolycka. För mig känns det inte så eftersom jag ännu i denna dag minns många detaljer från olycksplatsen.

Ett vitt träkors på olycksplatsen i Konginkangas påminner oss bilförare om den tragiska olyckan.

Läs också:
Tio år sedan bussolyckan i Konginkangas
Litet har åtgärdats sedan Konginkangas