Hoppa till huvudinnehåll

Cirkus Kekkonen kom till stan

Kekkonen håller sitt uppmärksammade tal i universitetets aula den 12 mars 1964. Redaktör Eero Saarenheimo från Rundradion bandar
Kekkonen håller sitt uppmärksammade tal i universitetets aula i Tartu den 12 mars 1964. Kekkonen håller sitt uppmärksammade tal i universitetets aula den 12 mars 1964. Redaktör Eero Saarenheimo från Rundradion bandar Bild: Kulle Raigs samling 2014 saarenheimo

Många i Estland minns med glädje hur president Urho Kekkonen för 50 år sedan lyckades besöka det svårt isolerade Sovjetestland och uttala stöd för broderfolket som var under hård press från sovjetsystemet och ryska språket.

- Det var helt otroligt att en ledare från ett ickesocialistiskt land kunde komma till oss och tala till oss på vårt språk, säger en estnisk kvinna som var med i mars 1964.

Järnridån gick ned runt Estland 1944 och kontakterna till omvärlden bröts.

Ester massdeporterades till Sibirien, folk från Ryssland och det övriga Sovjetunionen flyttade in i stället, nationalistiska yttringar förbjöds och det estniska språket och den estniska kulturen hamnade allt mera på undantag.

Urho Kekkonen tog med olust del av de spridda rapporterna om händelserna i det nu isolerade broderlandet i söder.

Kekkonen hade på 1920-talet börjat umgås med tankar kring ett Estofennia som motvikt till det Sverigedominerade Fennoskandien och besökte Estland ett antal gånger före kriget.

Enligt professor Pekka Lilja var det Kekkonens motvilja mot svenska språket och Sverige som via äktfinskheten ledde honom i riktning mot Estland.

Kekkonen avskydde det bolsjevikiska Ryssland nästan lika mycket som Sverige.

Estland blev därför det enda grannland som man kunde förhålla sig positivt till, skriver Lilja i boken Urho Kekkonen ja Viro (Urho Kekkonen och Estland) från 2006.

Uzbekistan som Estlandssubstitut

Kekkonen valdes till president 1956 och redan två år senare försökte han komma till Estland då han var på sitt första officiella besök i Sovjet som Finlands president.

Trots att han framfört önskemålet om att få besöka Estland fördes han till Uzbekistan på folkdansuppvisning i stället.

Det politiska tövädret under Nikita Chrusjtjov efter Stalins död hade medfört ett begränsat utbyte av officiella vänskapsdelegationer, även mellan Tallinn och vänorten Kotka.

I ett sådant evenemang 1963 deltog även Aleksei Müürisepp, ordförande för Sovjetestlands Högsta sovjets presidium, som i protokollet var republikens högst uppsatta person trots att den egentliga makten fanns i kommunistpartiet.

Müürisepp träffade Kekkonen och inbjöd denne på besök till Estland.

Det finsk-ugriska gänget

Kekkonen och hans rådgivare (som veterandiplomaten Max Jakobsson sägs ha kallat "det finsk-ugriska gänget") akademiker Kustaa Vilkuna och professorerna Lauri Posti och Lauri Hakulinen satte genast igång att planera hur besöket skulle gå till.

Officiellt kunde Finland inte ha bilaterala förbindelser med Sovjetestland.

Finland hade i likhet med de flesta västländer erkänt den sovjetiska annekteringen de facto, men inte de jure (som exempelvis Sverige gjort) och balansgången var känslig.

Lösningen blev ett "inofficiellt kulturbesök" som skulle ske så att säga i förbifarten på hemvägen från ett statsbesök i Polen.

Den 11 mars 1964 landade Kekkonens Convair Metropolitanflyg på Tallinns flygplats.

Planet hade dagen innan hämtat mat och dryck från bland annat restaurang Motti i Helsingfors, lastat av detta i Tallinn och därefter flugit till Warszawa för att hämta Kekkonen med följe.

Mat- och spritleveransen kom därmed med det första flyg som överhuvudtaget flugit från Finland till Estland sedan krigets slut 20 år tidigare.

Kekkofiering

Dagen därpå den 12 mars fördes Kekkonen till Tartu för att hålla tal på universitetet i det gamla Dorpat.

En stor folkmassa hade samlats utanför huvudbyggnaden för att begapa den unika händelsen.

En av dem var den då 23-åriga studeranden Kulle Raig, som skrivit boken Urho Kekkonen ja Viro tillsammans med professor Pekka Lilja.

- Det var en helt otrolig händelse att vi fick besök av ledaren för ett västland, säger Raig till Svenska Yle. Han kunde dessutom tala vårt språk estniska.

- Det rådde en glad och avslappnad stämning, berättar hon.

Trots bristen på varor i Sovjet hade hotell Park och restaurang Volga totalrenoverats för att användas under besöket, snödrivorna längs gatorna vändes med skovlar för att se renare ut och apelsiner införskaffades.

Apelsiner och byggnadsmaterial liksom mycket annat tillhörde det som esterna kallade defitsiit - bristvaror.

- Man byggde en sorts Potemkinkuliss, det var som om en cirkus kommit till stan, säger Raig. Aktiviteten fick öknamnet "kekkofiering" (kekoneerimine).

Mellan raderna i aulan

Kekkonens tal i universitetets aula var skrivet i samråd med Kustaa Vilkuna och Lauri Posti och var noga övervägt.

Mycket stod mellan raderna, vilket var det enda sättet att framföra budskapet utan att offentligt angripa Sovjetunionen.

Presidenten talade om hur den estniska kulturen fick lida under den ryska tsarens förtryck före revolutionen.

Han talade om Sovjetestland endast två gånger, men använde uttrycken Estland, estnisk och estniskhet hela 26 gånger. Åhörarna hörde garanterat vad som egentligen sades.

Och han talade på felfri estniska. En politisk markering lika god som någon.

Ett bra tecken på hur makthavarna upplevde talet var att det aldrig refererades eller publicerades i sin helhet i sovjetestniska eller allsovjetiska medier.

Och det nämndes inte att Finlands president hade talat på estniska språket.

Men uppgifterna om vad som hade hänt och sagts spreds snabbt med djungeltelegrafen.

- Då jag stod där utanför universitetet den soliga vårdagen 1964 förstod jag knappast betydelsen av det hela, säger Kulle Raig som numera lever i Tallinn som pensionär.

- Men Kekkonens gloria i Estland är välförtjänt.

Mytiskt

Kekkonens besök har hos många ester fått mytiska proportioner. En del anser att besöket var en ny spik i sovjetimperiets kista, en process som påbörjats 1956 i Poznań i Polen och i Budapest i Ungern.

Förutom stödet till estniskt språk och kultur uttalade Kekkonen under besöket också en förhoppning om bättre förbindelser mellan Finland och Estland.

En del har därför ansett att det var Kekkonens förtjänst att passagerarfartygsförbindelsen mellan Helsingfors och Tallinn kunde öppnas 1965 trots den sovjetiska militärens motstånd.

Tusentals finländare började resa till Tallinn och esterna fick en kontaktyta till västvärlden som saknades i alla andra gränsområden i Sovjet.

Detta hade onekligen betydelse då oppositionen mot systemet i Sovjetestland och den allt hårdare förryskningen började ta sig konkreta uttryck på 1980-talet.

Måhända påskyndade Kekkonen processen med den direkta fartygstrafiken, men principbeslutet om att öppna båtförbindelsen hade fattats redan tidigare.

Sovjetunionen var nämligen i desperat behov av hårdvaluta och turismen skulle vara en metod att få in pengar.

Hotellsviter

I dagens Estland lever minnet av Kekkonens besök vidare bland annat i form av en plakett i hamnen i Tallinn.

En hotellsvit med Kekkonens namn fanns också på hotell Park i Tartu, som genomgick en totalrenovering inför besöket 1964 men där paret Kekkonen aldrig övernattade. Hotellrummet användes av Sylvi Kekkonen för klädbyte.

Hotellet existerade ända till hösten 2015 då det upphörde med verksamheten.

En annan uppmärksammad person som fått sitt namn på en hotellsvit i Tartu är tjetjenledaren Dzjohar Dudajev.

Hans arbetsrum som kommendör för de kärnvapenbestyckade strategiska sovjetiska bombplanen i Tartu är numera Dudajevsviten på hotell Barclay, uppkallad efter fältherren Michael Andreas (Michail Bogdanovitj) Barclay de Tolly, känd även i Finlands historia.

Texten uppdaterad 24.10.2015: Hotell Park i Tartu stängt.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes