Hoppa till huvudinnehåll

Stefan Winiger: Alla faller för revolutionsromantiken

Vi vill så gärna att världen ska bli bättre. Vi vill att alla människor ska få leva i demokratiska samhällen. När vi ser bilder på hundratusen som samlas på ett torg och vill ha demokrati kan vi inte annat än hålla med och hoppas att de ska lyckas. Ungefär så ser den mediala och politiska logiken ut. Och vi faller för den gång efter gång.

Skådespelet upprepar sig:

De. En människomassa på ett stort torg i en stor stad. De är många. De vill något. Vi har sett det förut. Vi ser det nu igen. KievIstanbulBangkokCaracasKairo. De vill ha makt. De vill att regeringen ska avgå.

Vi. Vi tycker om demokrati. Vi ser människomassan på torget i teve. De är många. De fyller hela torget. Alltså är de folket. Alltså borde de få som de vill. När folket får som det vill är det demokrati. Och det tycker vi som sagt om.

Vi borde veta bättre.

Tevebilder med människomassor borde förses med varningstext som cigarrettpaket. Varning! De här bilderna kan få dig att tro att du bevittnar en demokratisk resning. Starkt beroendeframkallande för västerlänningar!

Det KAN vara folkets resning och fria vilja. Men det vet vi inte, framför allt inte i stundens hetta.

Och vi borde verkligen veta bättre. Ingen annanstans har människomassans förtrollande makt visats så formfulländat som i diktaturerna. I Nazityskland. I Sovjetunionen. I Nordkorea. Och så vidare. Tiotusentals eller hundratusentals människor som samlas på en plats. När det har gått en susning genom människomassan och hundratusen lyfter armen för att hälsa den store ledaren har fler än en förletts att tro att det som sker är rätt och riktigt. Det brukar sluta med katastrof förr eller senare.

Häromåret gav sig en mängd unga män ut på gatorna i olika länder i mellanöstern och i norra Afrika. Fenomenet fick namnet arabvåren. Många veckade pannor analyserade att nu hade demokratin kommit till arabvärlden.

Nu tre år senare känns det svårt att säga om människorna i arabvärlden har fått det bättre eller fått mer demokrati. Egypten styrs i dag återigen av militären. I går dömdes över femhundra upproriska muslimbröder till döden. De hade deltagit i protester mot regeringen. Syrien: Ett inbördeskrig av det helvetiska slaget. För första gången på mycket länge har människor dödats med giftgas. Libyen: Envåldshärskaren lynchades. Nu styrs landet av olika beväpnade gäng. Demokrati? Nej.

Det kanske blir bättre på sikt.

Naturligtvis är det inte fullt så enkelt. Vi tycker nämligen bäst om dem som vill samma som vi och vill vara som oss. De andra tycker vi inte lika mycket om. Ukrainare i Kiev som vill att deras land inte ska stå under ryskt inflytande gillar vi. Där är det folket som talar.

Att invånarna på Krim VILL bli ryssar har vi däremot svårare att tro. De som demonstrerar för det är ”moskvatrogna” eller ”ryssvänliga”. Eller får något annat adjektiv påklistrat som i våra öron signalerar att de inte är helt demokratiska. Vi vill av historiska skäl inte vara en del av Ryssland. Alltså kan ingen annan heller vilja det. Inte frivilligt. Och det där med demokrati hade ju något med fri vilja och fria val att göra.

Tänk på det nästa gång du ser demonstrationsbilder. Vad säger din magkänsla?

Man skulle tro att journalister som ska rapportera om det här var immuna mot revolutionsromantik. Men så är det inte.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt