Hoppa till huvudinnehåll

Saska Saarikoski: "Det kändes som dubbel guld"

Journalisten Saska Saarikoski sitter på en bänk i Sanoma huset.
Saska Saarikoski säger att han kommit närmare sina läsare tack vare Twitter. Journalisten Saska Saarikoski sitter på en bänk i Sanoma huset. Bild: Yle / Hanna Othman bonniers stora journalistpris

Saska Saarikoski skulle inte alls bli journalist, men idag är han till och med en prisbelönt sådan. Den färskaste mottagaren av Bonniers stora journalistpris gillar det svenska språket och säger att Twitter lär honom skriva bättre.

I onsdags fick Saska Saarikoski titeln Årets journalist då Bonniers stora journalistpris delades ut. Saarikoski säger att han ser upp till tidigare mottagare av priset och att det är en stor ära att nu höra till den gruppen.

– Jag är inte specialist på ett visst ämne utan jag gör allt. Jag har studerat historia och har ofta en historisk synvinkel då jag skriver. Jag kan inte säga att det finns någon viss artikel jag är speciellt stolt över från det senaste året eftersom en artikel värmer mig bara i ungefär två dagar. Sedan glömmer jag dem och har blicken framåt.

Saska Saarikoski skulle inte alls bli journalist efter att ha följt med sin mammas, journalisten Leena Larjankos, vilda liv.

– Nej nej nej nej, jag fick se på journalistvärlden på 1970-talet och då var det ganska hemskt. Det söps, lönerna var låga och medelåldern var säkert under 50 år. Jag tänkte alltid att det var ett ohälsosamt yrke. Kanske var det ändå omöjligt att strida emot, det var antagligen i min själ att bli journalist. Jag är entusiastisk och kortsiktig. Jag är intresserad av allt, men blir också snabbt trött på saker.

Populär på Twitter

Saska Saarikoski har över 19 000 följare på Twitter. Han tror att det finns mycket folk på mikrobloggtjänsten som inte vanligtvis läser papperstidningar, och att det finns mycket man kan lära sig av dem.

– De har annorlunda idéer och ett annat sätt att diskutera på. Jag har lärt mig mycket på Twitter och till och med mitt språket har blivit bättre av att vara aktiv där. När man måste säga något på 140 tecken så blir man väldigt kompakt i sitt uttryck. Det sades tidigare att vi (på Helsingin sanomats redaktion) satt i något sorts elfenbenstorn här i vårt redaktionshus, men idag är det helt annorlunda när man diskuterar med sina läsare hela tiden. Ofta blir man också väldigt ödmjuk, bland mina följare finns det många personer som vet mycket mera om ämnen som jag exempelvis skrivit kolumn om.

En vän av det svenska språket

Namnet Saska Saarikoski fick en ny betydelse för många i Svenskfinland förra året då journalisten ställde sig bakom det svenska språket mitt i en hektisk språkdebatt om tvångssvenskan. Han var bland annat med och kläckte idén om att ordna en ”Päivä på svenska” i Sanomahuset i Helsingfors under Svenska dagen år 2013. För den idén fick han i onsdags också ta emot Svenska folkskolans vänners Brobyggarpris.

– Jag har alltid haft en mycket positiv syn på det svenska språket. Jag har släkt i Sverige och har lärt mig svenska av dem. Att få Brobyggarbriset var en stor ära. De två största prisen jag någonsin fått fick jag på samma dag. Det kändes som den bästa dagen i mitt liv. Fast min fru säger att jag inte får glömma vår bröllopsdag och dagen då barnen föddes.

Saarikoski tycker att det är viktigt att prata svenska fast man inte talar perfekt eller glömmer grammatiken. Inte har han heller fått någon kritik från finskt håll för sitt engagemang. Istället fortsätter han träffas med gruppen Svenskans vänner på Helsingin sanomat och äta lunch på svenska på fredagar. Kanske ska han göra något för att förbättra svenskans ställning i Finland i år igen. Han måste ju ta till sig brobyggartiteln nu då han fått den.