Hoppa till huvudinnehåll

Tove Janssons röst är en skygg katt

Tove Jansson
Tove Jansson Bild: Svenska Yle stefan svarar på allt

En ung radiolyssnare undrar varför Tove Jansson i sina uppläsningar i svenska.yle.fi/arkivet pratar så konstigt. Är det finlandssvenska eller rikssvenska? Och varför säger hon tapetn, vinternattn och ute på isn?

Stefan svarar på allt

Vad gjorde Gud innan han skapade himmel och jord? Han skapade helvetet för de frågvisa. - Augustinus, nordafrikansk teolog -

Stefan öppnar helvetets dörrar och leder dig ut i ljuset.
Ställ din fråga till stefan.brunow@yle.fi

Läs alla Stefans svar här


Rösten är det personligaste vi har.

Eftersom jag själv använder rösten i mitt arbete brukar jag ibland tänka på den som skyggt djur. När den är belåten och modig klättrar den i trän och smyger sig in bland farliga snår.
Blir den skygg eller skrämd går den och gömmer sig, som en katt under bil. Den blir liten och tunn. Tove Janssons röst är en skrämd katt.
Hennes röst är för mig ett väldigt starkt minne, eftersom jag aldrig träffade henne. Men jag talade med henne.

Toves röst var som flickan i Det osynliga barnet. Försynt, försiktig, skygg.
Men hennes ord var starka, självsäkra, imperativa.

Jag jobbade på Hufvudstadsbladet i slutet av 90-talet och vi skulle skriva om den då omstridda partnerskapslagen. Jag tänkte att om jag skrev ett vackert brev så skulle Tove kanske ge sitt stöd åt förslaget, eftersom hon ju levde ihop med sin Tuulikki Pietilä sedan årtionden, men utan att göra något nummer av det.

Brevet blev väldigt vackert, fast det var inte skrivet för hand.

Jag väntade nästan en hel vecka på hennes svar.

Sedan gjorde jag någonting väldigt dumt.
Jag ringde till henne. Av ren otålighet och för att jag hoppades att hon skulle få svårare att säga nej när jag bad med min lenaste röst.
Hon lät i luren (för det fanns ännu lurar på den tiden) precis som i radion. Älskvärd. Liten.

Jag är ganska sjuk, sa hon.
Får jag återkomma när du blir frisk, viskade jag. Jag blev själv ett knytt.

”Nu är det så förstår du, att jag kommer inte att bli frisk. Jag höll just på att skriva ett brev till dig, förstår du.”

”Ett brev där jag förklarar allt.”

Ett handskrivet brev från Tove Jansson!
Ett brev som jag nu aldrig skulle få.
Ett brev som skulle förklara allt.

Resten av mitt liv skulle jag tänka på det där brevet som jag aldrig skulle få.
Tove Janssons förklaring till Allt.
Så rysligt.

Det här med röster är en hel vetenskap och samtidigt är rösten tummelplats för våra idiosynkrasier.

Men nu till din fråga. Jag har också lagt märke till att svenskar födda före 1920 ungefär – både i Sverige och Finland – sväljer e:t i sina ändelser. Jag har hört Tove Janssons käresta Vivica Bandler (född 1917 i Helsingfors) och filmstjärnan Zarah Leander (född 1907 i Karlstad, Värmland) göra det.

Jag vet att svenska språkforskare anser att det var det gängse uttalet innan etermedierna med sin tydlighetsvurm och dialektförbud utrotade ensamhetn och vinternattn. För att få ett bredare svar på din fråga vände jag mig till gruppen Finlandssvenska ord och uttryck på Facebook. Här är några av de många kommentarerna jag fick:

Författaren Lars Sund: ”Tror att det här uttalet framför allt är nyländskt, och alltså inte generellt finlandssvenskt. I Österbotten förekom det inte - av det skälet att många dialekter helt enkelt inte känner till bestämda ändelser. Katto, säger man där, inte katton eller kattn.”

Estradören Mattias N, Stockholm: ”Jag hör också det där uttalet (mest hos kvinnor!) i intervjuer från 30-70-talet. Barbro Alving gjorde det, Moa Martinsson gjorde det - och även Zarah Leander (för att få lite variation på kvinnorna!) i inspelade intervjuer som jag har hemma.Sen tycker jag att det försvinner på 80-90-talen.Hos äldre, utlandsboende damer som lämnat/lämnade landet/språket i Sverige, hör man det också: Anita Lindblom, Greta Garbo och Ingrid Bergman."

Fredrika Sundén skriver att Toves uttal är det "gamla uttalet som används fortfarande också i dialekt, t.ex. i Östnyland. Lämnar själv ofta bort e-et.”

För att få ett mera vetenskapligt utlåtande om Tove Janssons röst skrev jag till rättsfonetikern Jonas Lindh i Göteborg. Han svarade genast.
"Vilken intressant fråga. Stressad som jag är slängde jag ihop en mycket snabb text samtidigt som jag lyssnade. Själv har jag nog inte hört hennes röst sedan barnprogrammen i TV med mumintrollen som jag gissar att hon läste själv...
Eftersom jag älskar alla former av röster och speciellt sådana med mycket blandning, bredd och intryck blev det så här när jag lyssnade:
Tove Jansson har en intressant röst och ett uttrycksfullt tal.
Om man koncentrerar sig på det beteendemässiga talet så blandar hon typiskt finlandssvenska drag så som 3e person plural och påslag av klusil /t/ före frikativa så som i som i "rikssvenskan" då bara är frikativ.
Lyssnar man nogrannt på vokaluttalet så har hon kvar det mer främre uttalet av långt /a:/ typiskt för finlandssvenska samt ett annorlunda rundat u jämfört med “rikssvenska”. Min gissning, utan att hinna läsa på, är att Tove spenderat ganska mycket tid på “andra sidan vattnet” då hon prosodiskt (melodiskt, rytmiskt) har ett väldigt mellansvenskt beteende och hon klarar obemärkt en typisk “rikssvensk” betoning på andra stavelser än första.

Om man koncentrerar sig på den mer biologiska aspekten av Toves röst så har hon en väldigt hög grundton med tydliga inslag av knarr i frasfinal position (oregelbundna stämbandssvängningar) som ger ett tryggt och lugnt intryck. Hennes röst är också läckande vilket inte heller är ett speciellt ovanligt drag, men i kombination med hennes knarr (utan några moraliska implikationer) skulle jag gissa att hon under en betydande del av sitt liv nyttjade tobak.

Dessa aspekter av både beteende och biologi i kombination med en väldigt långsam och nästan hyperartikulerat uttal ger ett intryck av mycket erfarenhet, kärlek och intelligent eftertänksamhet.”

"Frasfinal position". Tove hade skrattat åt det uttrycket. Rättsfonetikern Jonas Lindh hade rätt om rökningen men vet ju inte hur få år av sitt liv Tove egentligen tillbringade i Sverige. Släkten bodde i Stockholm och på Blidö, där den andra Mumindalen (jämte Pellinge) finns.

För att få djupare röstanalys vänder jag mig till en av Toves bästa väninnor. Den största levande experten på Tove Janssons röst, är, förutom hennes lillebror Per Olov, skådespelerskan Birgitta Ulfsson.

Låter Tove Jansson som sin mamma? Ham, Signe Hammarsten-Jansson. Hur lät hon? Jag ringer till Birgitta Ulfsson, som under jubileumsåret fått rollen som Tove Janssons nästan spiritistiska sändebud och uttolkare.

”Hon talade rikssvenska. Men hon lät inte alls som Tove. Hon hade ett lågt röstläge, en mycket varm röst med ett stänk av satir”

Birgitta är den enda jag känner som fortfarande skriver brev, för hand. Och hennes handstil liknar – Tove Janssons.

”Jag träffade Tove 1949. Så småningom märkte jag att jag börjat imitera hennes handstil. Först var den som min pappas, sen blev den en blandning av pappas och Toves.”

Och hur var det med kattn och ensamhetn?

”Så sa man på den tiden. Om man var lite äldre. Jag minns att Lasse Pöysti började lägga sig till med det där, han trodde man skulle tala så, men jag sa sluta med det där, det låter bara fånigt.”

Birgitta Ulfsson avslöjar att Tove tyckte väldigt illa om sin röst.

”Den där myggiga rösten var nog hennes egen blyghet som sipprade ut. Hon ville aldrig göra nån lessen. Och hon skämdes förfärligt för sin dåliga finska. Hemspråket med Tuulikki var svenska.”

Det finns ett tv-program som Yle Fem sänder på Toves födelsedag den 9 augusti, där Tove sitter och lyssnar på sin egen röst, och kommenterar det hon nyss sagt. Det syns att hon ibland irriteras, men också tycker om det hon säger. Hon fnissar belåtet åt fyndiga formuleringar, till exempel ordet ”fataliteter”.

Men Tove var också en stark och modig Tarzan. Den svaga myggrösten levererar kraftfulla ord. ”Vedervärdigt” var hennes viskande dom över saker hon inte gillade. Hennes kärlek till teatern var antagligen också Toves sätt att bli en annan, Hennes ord i en annans kropp var inte längre ursäktande utan rädsla-jag-aldrig-har-känt-och-ett-lejon-jag-gladeligt-nackar. Ursäktslöst karga, beskt avslöjande. Den lilla rösten biter poliser och hemuler.

Hennes röst gjorde henne mindre än hon egentligen var. Kanske var det därför hon inte tyckte om den. ”Hon var en stark ordmänniska med en svag röst”, säger Birgitta Ulfsson.

Lyssnar man noga slås man av att Tove Jansson hela tiden talar till sina föräldrar. Till pappa Viktor på finlandssvenska och till mamma Ham på rikssvenska. Och hon gör det samtidigt! Hon vill blidka dem bägge: båda sina föräldrar och båda sina språkliga identiteter, den finländska och den rikssvenska.

Och eftersom mamman var den riktiga muminmamman, som dessutom levde länge och väldigt nära Tove, blev Tove kanske aningen mer rikssvensk i sitt uttal. Hennes röst och sätt att tala var inte bara unikt i familjen Jansson, utan i hela världen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje