Hoppa till huvudinnehåll

Ett av de blodigaste folkmorden i modern historia

Skallar och skelettdelar av offren för folkmordet i Rwanda syns här under en utställning i Kigali.
Skallar och skelettdelar av offren för folkmordet i Rwanda syns här under en utställning i Kigali. Bild: EPA/DAI KUROKAWA rwanda

Orsakerna till folkmordet i Rwanda kan spåras tillbaka till tiden då Rwanda kontrollerades av belgarna. Flera folkmord riktades under 1900-talet mot tutsierna, men inget så våldsamt som det som skedde 1994. Tecknen fanns där i god tid, men omvärlden valde medvetet att ignorera det som pågick.

Mellan den 6 april 1994 och mitten av juli samma år mördades mellan 800 000 och en miljon tutsier i Rwanda. Aldrig i modern historia har så många mördats på så kort tid.

Den här bilden togs för fem år sedan då det gått 15 år sedan folkmordet. 10 000 ljus tändes då på en stadion i Kigali och tillsammans bildade de ordet "hopp" på tre språk.
Den här bilden togs för fem år sedan då det gått 15 år sedan folkmordet. 10 000 ljus tändes då på en stadion i Kigali och tillsammans bildade de ordet "hopp" på tre språk. - (Copyright: EPA/STR) Den här bilden togs för fem år sedan då det gått 15 år sedan folkmordet. 10 000 ljus tändes då på en stadion i Kigali och tillsammans bildade de ordet "hopp" på tre språk. Bild: EPA/STR rwanda

Folkmordet utfördes av hutunationalister vars bitterhet och hat kan spåras tillbaka till perioden då tutsierna favoriserades av belgarna, som kontrollerade landet fram till 1962. Hutuerna och tutsierna är egentligen ett och samma folk med samma språk och traditioner men belgarna ansåg trots det att tutsierna var lite bättre folk än hutuerna och tilldelade dem därför betydligt mera makt. När landet sedan blev självständigt levde rasismen kvar men riktades nu mot tutsierna.

Det hutunationalistiska partiet tog makten 1959 och började då aktivt jobba för att göra läget bättre för hutuerna. Fientligheten mellan de etniska grupperna ökade och både 1959, 1964 och 1974 dödades ett stort antal tutsier.

År 1990 bildade tutsier i exil i Uganda rebellgruppen RPF (Rwandas patriotiska front). Den 1 oktober 1990 invaderade RPF-styrkor Rwanda och ett inbördeskrig inleddes. Regeringen i Rwanda reagerade med att trappa upp förtrycket av tutsierna. Inbördeskriget pågick i två år tills omvärlden ingrep och förhandlade fram ett fredsavtal. Det undertecknades i augusti 1993.


Hutunationalisterna ansåg ändå att fredsavtalet var orättvist och, stödda av regimen, fortsatte de sprida propagande om tutsierna, bland annat med hjälp av radio. Det var också nu som folkmordet började planeras. Allt fler rekryterades till hutumilisen och när folkmordet satte igång hade milisen kring 30 000 medlemmar.

FN satte redan när fredsavtalet undertecknades in den fredsbevarande styrkan UNAMIR, men den var inte stor. Styrkans befälhavare Romeo Dallaire från Kanada visste om att folkmordet planerades och varnade också FN för vad som höll på att ske. Trots det valde FN att inte reagera. När folkmordet sedan var igång höll FN fast vid sin ståndpunkt: Ni får inte använda våld mot angriparna, skrev Kofi Annan till den kanadensiske generalen Dallaire; ni får heller inte skydda offren eller lägga beslag på hutumilisens vapenförråd.

Också RPF var medveten om att ett folkmord planerades och krävde nya förhandlingar. Det var direkt efter en sådan förhandling som folkmordet sedan inleddes.

Mördandet av presidenten blev startskottet


Den 6 april 1994 var president Juvénal Habyarimana, hutu, på väg hem från en förhandling med RPF i Tanzania när det plan han färdades i sköts ner strax innan landning i Rwandas huvudstad Kigali. Man vet fortfarande inte vem som mördade Habyarimana men det påstås att den raket som användes för att skjuta ner planet var tillverkad i Frankrike. Frankrike sålde på den här tiden vapen till hutuerna.

Regeringen gav tutsierna skulden för mordet och hutunationalisterna fick order att attackera tutsier och hutuer som ansågs vara alltför vänligt sinnade mot tutsierna. Folkmordet inleddes inom några timmar och inom hundra dagar hade nästan en miljon människor mördats. De flesta slogs ihjäl med macheter.

Det var lätt att identifiera de som var tutsi eftersom alla rwandiers folkgruppstillhörighet fanns inskriven i deras id-kort. Förutom mord skedde också systematiska våldtäkter under den här tiden och upp till 500 000 flickor och kvinnor tros ha utsatts för våldtäkt.

Trots att FN hade en fredsbevarande styrka i landet ingrep de inte. Tvärtom drogs styrkan tillbaka med undantag för några hundra soldater. Det var RPF som ingrep och fick slut på folkmordet. De återupptog kriget mot Rwandas regering, vann och fick på det viset slut på våldet.

Tribunal sköter rättsprocessen

Den 8 november 1994 beslöt FN att en internationell tribunal ska skapas för att ställa de ansvariga inför rätta. Internationella Rwandatribunalen ICTR gav sina första domar 1998.

Francois Bazaramba (höger) med advokat Ville Hoikkala
Francois Bazaramba (höger) med advokat Ville Hoikkala - (Copyright: Päivi Happonen/Yle) Francois Bazaramba (höger) med advokat Ville Hoikkala Bild: Päivi Happonen/Yle bazaramba

I dag har 44 fall avgjorts och fyra processer pågår. Sju personer har redan suttit av sina domar och tolv personer har släppts i brist på bevis eller för att de funnits oskyldiga. Domstolen har som mål att ställa de ansvariga till svars men också bland annat att se till att liknande händelser inte upprepas i Afrika.

I Finland aktualiserades diskussionen om folkmordet för några år sedan då den i Borgå bosatta pastorn Francois Bazaramba dömdes till livstids fängelse för delaktighet i händelserna.

I videoklippen som finns i artikeln kan du höra rwandiern Evariste Habiyakari med anhöriga i Rwanda under folkmordet och Nina Winqvist som jobbade som informatör för Internationella röda korset i Rwanda när folkmordet pågick berätta om sina minnen av händelserna. På måndag (7.4) diskuteras folkmordet i Rwanda i Slaget efter tolv och i Radiohuset i Radio Vega.
I Arkivet hittar du ytterligare videoklipp och text om händelserna.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes