Hoppa till huvudinnehåll

Eva Frantz: Nu gör jag slut med Facebook

Eva Frantz är redaktör och arbetar på Svenska Yle.
Eva Frantz är redaktör och arbetar på Svenska Yle. Bild: Yle/Jyrki Valkama eva frantz

Kära Facebook! Först och främst: tack för allt! Vi har haft det fint, du och jag. Efter den första tidens fumliga umgänge (minns du när jag skulle leta efter en ex-pojkväns konto och skrev hans namn i statusfältet istället för sökfältet? Pinsamt!) fattade vi galoppen båda två. Jag samlade på mig vänner, du fattade att det där med fun wall inte var så roligt, och så tragglade vi vidare.

Du lät mig återuppta kontakten med gamla klasskamrater, avlägsna släktingar och andra trevliga människor som jag annars tappat bort på vägen. Du har varit min trogna följeslagare i kollektivtrafiken och trots att jag själv arbetat på en nyhetsredaktion har det ofta varit du som först har underrättat mig om sådant som hänt i världen. Jag blev faktiskt lite blödig när du fyllde tio år och hade knåpat ihop en liten film om mig. Det var gulligt av dig, tack.

Jag har också försvarat dig när folk har klagat på att du är ytlig, beroendeframkallande eller girig. Vaddå, har jag sagt, vad är det för fel på bilder av muffins och glada barn? Jag har hävdat att journalister som inte finns på Facebook går miste om någonting väsentligt. Jag har stortrivts i myllret av glada familjenyheter, tassiga test där man kan ta reda på vilken litterär epok man skulle vara om man var en litterär epok, skryt, skämt och stöd. Mitt Facebookflöde har varit en salig röra av stort och smått och allvarligt och lättsamt, precis som mitt liv i övrigt. Jag har envist fortsatt att vara aktiv fast allt flera av mina vänner har slutat skriva uppdateringar, för Facebook har ju varit min grej.

Men under det senaste året har någonting hänt. Det är inte roligt att titta in på Facebook längre. Tvärtom är det ofta lite obehagligt, för risken är stor att jag ska mötas av någonting som gör mig ledsen. Kritik, syrligheter, besynnerliga kommentarer som kanske är någon slags humor men som får mig att undra om jag just blev dumförklarad av en så kallad vän. Tonen har plötsligt blivit hård, både i diskussionsgrupper och i anknytning till privata uppdateringar.

Tidigare slängde jag sorglöst iväg både seriösa nyhetslänkar, stolliga skämt och bilder på familjen i mitt Facebookflöde. Nu vill jag inte längre att foton på mina ungar i påskhäxutstyrsel eller småfinurliga anekdoter från min vardag ska landa mitt bland sarkasmen och idiotförklaringarna. Fortfarande blir jag glad över de gillanden, hejarop och trevliga kommentarer som mina vänner överöser mig med. Men så dyker alltid den där ena konstiga kommentaren upp och förstör allting. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som har hänt, kanske debattklimatet överlag har blivit råare? Kanske det är nätverket självt som plockar fram bara valda delar av mina vänners uppdateringar? Det talas ju om att ungdomarna har övergett Facebook för länge sedan, men berodde det på klimatet eller på att Facebook blev ett forum för 40-plussare?

Jag har under åren blivit ganska härdad då det gäller dräpande kritik och taskiga kommentarer. När jag sitter på min plats här på jobbet kan jag ta nästan vad som helst. Också de kommentarer som kanske dyker upp under denna kolumn. Men när jag sitter hemma i tv-soffan och hastigt knattrar på telefonen då det är reklampaus i Good Wife har jag garden nere. Och då svider också de där småironiska syrligheterna oproportionerligt mycket.

Men jag vidhåller fortfarande att det är viktigt att journalister hänger med på sociala medier, så helt och hållet kommer jag inte att försvinna från Facebook. Nätverket är en utmärkt kommunikationskanal mellan redaktörer och lyssnare, till exempel. Men den kommunikationen sköter jag förstås på arbetstid, inte i tv-soffan.

Så nu, Facebook, skiljs vi åt. Vi kommer att fortsätta träffas i arbetets tecken. Du undrar om jag har hittat någon ny? Det har jag faktiskt. På Instagram är stämningen helt annorlunda, så den som tyckt att mina påskhäxfoton och personliga uppdateringar tillfört någonting hittar mig där.

Det är inte du Facebook, det är jag. Låt oss fortsätta vara vänner. 491 stycken för att vara exakt.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt