Hoppa till huvudinnehåll

Mathias Gustafsson : Ska det faktiskt låta sådär?

Mathias Gustafsson i sändning
Det blev ingen rockstjärna av Mathias. Mathias Gustafsson i sändning Bild: Svenska Yle mathias gustafsson

- Ska basen faktiskt låta sådär, undrade musiklärare Rolf Danielsson då punkbandet A.A.T soundcheckade inför Ströhö i Toner, årgång 1987. Nej det skulle den inte. Basisten hade ingen aning om hur låten gick och bandets övriga medlemmar hade inte lyssnat på vad han sysslade med.

Med ett leende (dock inte ironiskt) steg Rofa upp på scenen, vände sig mot mig som spelade gitarr och frågade vilka ackorden är. – Jasså sa, han och visade Pena hur refrängen skulle spelas. Voilá, A.A.T hade plötsligt en fungerande del i en låt. Antagligen den första.

Såhär var det på den tiden. Inte tusan kunde vi spela och knappast heller sjunga. Men uppträda skulle vi. Och den möjligheten erbjöd Rofa ”Stålnerven” Danielsson i Ströhö. Varje år sedan typ medeltiden har elever med olika grad av färdigheter i musik stigit upp på skolans scen och antingen förgyllt eller plågat sina vänner och lärare med allt från stepdans till den råaste punken åttitalets Borgå kunde erbjuda.

Mina gyllene år

Jag vill minnas att mitt gyllene år i Ströhö i Toner-karriären var då jag gick i nian. Jag uppträdde i hela fyra nummer sammanlagt. Jag spelade trumpet i orkestern, som inleder hela showen. Sen hade vi en kufisk brassensemble med unga herrarna Simonsen, Ruohtula och nån jag dessvärre inte längre minns. Mina tidiga proggalster skulle ju också förstås luftas inför publik, så även Messiah and the Messengers uppträdde med en underlig låt där låten var egen komposition men lyriken stulen av Kraftwerks låt Sex Object. Jag lovar att tjejerna inte var särskilt imponerade.

I det sista numret jag deltog i det året lät också brudarnas heta åtrå gentemot mig och bandet vänta på sig. A.A.T fanns nämligen fortfarande. Men nu var jag sångsolist.

- UANN, TUU, TRIII gastade jag och Kimmen lät gitarren skrika, Pena basen vråla och Maxen trummorna dåna. Det hela slutade med att en gitarrkabel lossnade mitt i solot och att en bassträng gav upp hoppet och med att jag hoppade jämfota bland publiken som satt på golvet framför scenen.

Hur orkar han?

Hur herr Danielsson år ut och år in orkar med sånt här är mer än vad jag kan förstå. Man får väl hoppas för hans skull att jag och mina band var engångsföreteelser i Ströhö i Toner. Men jag är helt säker på att Borgå åtminstone delvis har honom att tacka för de myriader av band som har grundats i en så pass liten stad. En chans att ens nångång få uppträda är guld värd då man är tonåring.

Idag är jag inte längre tonåring. Idag är jag medelålders. Men jag har nog funderat på att kontakta Pena, Kimmen och Maxen för att kolla om en re-union skulle kunna vara på sin plats. För inget är finare än medelålders, feta män som återupplever sin ungdom i punkens tecken, eller hur?