Hoppa till huvudinnehåll

Katarina Lind: Guds bästa barn?

Katarina Lind arbetar för Svenska Yle - Radio Vega Östnyland
Katarina Lind arbetar för Svenska Yle - Radio Vega Östnyland Bild: Yle/Seppo Sarkkinen katarina lind

Det börjar vara dags för församlingarna att skärpa sig och sluta sopa obehagligheter under mattan.

Så var det dags igen. Hufvudstadsbladet kunde i onsdags avslöja att Esbo svenska församling redan i åratal vetat om de övergrepp som en tidigare ungdomsledare inom församlingen utpekades som skyldig till under 1990-talet. Då församlingen fick kännedom om att det fanns flickor som upplevt övergrepp valde man att sopa saken under mattan. Tysta ner, och låtsas som om ingenting hänt. Gå vidare. Istället för att göra sitt yttersta för att genast utreda det inträffade och ge offren upprättelse. Låta dem gå vidare.

Det är inte länge sedan Finlands svenska metodistkyrka figurerade i rubrikerna. Det här på grund av sexuella övergrepp mot barn och unga inom kyrkans läger- och församlingsverksamhet. Övergrepp, som pågick från 1960- till 1990-talet. Övergrepp, som alltså till en del ägde rum redan för 50 år sedan, men som började utredas på allvar först nu. "Vi borde ha ingripit tidigare", konstaterade flera av dagens ansvariga inom kyrkan, när händelserna började nystas upp. Också i det här fallet kände många alltså till vad som pågick länge, men kyrkan valde likaså att tysta ner händelserna istället för att reda ut dem.

Att sexuella övergrepp, pedofili och missbruk av maktpositioner i förhållande till barn och unga har förekommit, och förekommer, inom religiösa samfund av olika slag får väl tyvärr ingen att höja på ögonbrynen längre. Liknande händelseförlopp och hemskheter förekommer världen över, speciellt inom den katolska kyrkan.

Det som ständigt väcker obehag är att det i majoriteten av fallen, också här i vårt eget land, varit barn och unga med hela livet framför sig som råkat ut för dessa hemskheter. Barn och unga, som borde ha varit den enskilda församlingens framtid. Barn och unga, som hade litat på och sett upp till den som utsatt dem för grova kränkningar. Många av offren förstod inte förrän långt senare att det som gjordes mot dem under barndomen var vidrigt och fel, direkta brott. De traumatiska upplevelserna har för många förorsakat ett livslångt lidande.

Det som också ständigt väcker obehag är att dessa händelser, och sättet man handskas med dem på, äger rum inom just religiösa samfund. För det är ju där Guds bästa barn borde finnas. Eller är det inte precis så som vi sedan urminnes tider blivit lärda? Att präster är något mer än bara oss vanliga dödliga? Att de kyrkligt aktiva är som en enda stor familj, där man älskar sin nästa som sig själv? Det är ju inte så konstigt att ingen på allvar vågar ta tag i påstådda övergrepp. Att ingen på allvar vågar ställa sig på offrets sida. Att ingen på allvar vågar vara "besvärlig" inom den egna samhörigheten. "Hur skulle den lokala pastorn ha gjort någonting sådant- han är ju så trevlig?" Nej, det är inte pastorn som visas på dörren. Det är offret. Det är offret som stängs ute från gemenskapen. Offret som får stå ensam kvar där med sin ångest.

Det börjar vara dags för de religiösa samfunden att inse att ingen är mer än en vanlig dödlig och att inte ens Guds hus är skonat från det onda. Det börjar vara dags för församlingarna att sluta sopa obehagligheter under mattan och istället börja ta itu med liknande händelser i tid. Och det börjar vara dags också för kyrkorna att stiga in i det moderna samhället, där vi har rätt att kräva valuta för kollekten.

Borgå stifts biskop Björn Vikström talade nyligen i God morgon Östnyland om trovärdigheten som en av den evangelisk-lutherska kyrkans framtida utmaningar. Tron skall synas i vardagen, och inte bara i vackra festtal, sade han. Vi får hoppas att också Guds bästa barn lyssnade.

Katarina Lind
föräldraledig redaktör