Hoppa till huvudinnehåll

Bakom fasaden på Gyllene draken

Foto från Kultainen lohikäärme
Foto från Kultainen lohikäärme Bild: Valtteri Kantanen kultainen lohikäärme

En tragedi om samtiden skriven som en fars - den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs Gyllene draken har under de senaste åren dragit fram som en löpeld på de europeiska teatrarna. Nu ger också Nationalteatern en egen version av pjäsen, för regin av Kultainen lohikäärme står Mika Leskinen.

Det kunde vara Berlin, Stockholm eller kanske Berghäll i Helsingfors. Restaurang Gyllene draken är en av de där asiatiska take away-krogarna som finns överallt. Det trånga restaurangköket är uppsättningens hjärta, det är där allt börjar när nykomlingen i köket drabbas av en förfärlig tandvärk. Men att gå till en tandläkare är inget alternativ för den här kocken befinner sig illegalt i landet. Och medan de övriga funderar på hur de ska lösa problemet låter Schimmelpfennig blicken svepa över restaurangklientelet och husets övriga invånare. Historien böljar på som en vild skröna i högt tempo men under de absurda turerna knyts människoödena ihop till en mångfasetterad bild av ojämlikhetens många uttryck i en globaliserad värld. Konsumera, förbruka, förkasta, i Gyllene draken har alla sin givna plats i den tröstlösa hackordningen.

Texten är genial. Bakom stilgrepp som rymmer både fabel, drömmar och absurd komik träder en naken och skarp samhällsskildring fram samtidigt som Schimmelpfennig med den stilistiska blandningen når nivåer i berättandet som ett mer realistiskt grepp aldrig kunde fånga. I Gyllene draken får t.ex. den omsider utdragna tanden en viktig symbolisk funktion. Den företar en hisnande flygtur helt på egen hand och landar som en stafettpinne i sopptallriken hos en flygvärdinna samtidigt som den lämnar ett hål efter sig som rymmer hela den papperslösa invandrarens förflutna. Och på samma sätt får den moraliserande fabeln om syrsan och myran helt nya förtecken när den skrivs in i en verklighet där människohandeln och tvångsprostitutionen ständigt växer.

För skådespelarna är det naturligtvis en utmaning att hantera alla trådar parallellt. I Nationalteaterns uppsättning fungerar somt strålande, somt mindre bra. Upplägget är minimalistiskt: fem skådespelare och en tom scen så när som på ett bord och några stolar. Alla skådespelare är klädda i likadana munkjackor, turvis i fokus, turvis på avbytarbänken. Tillsammans gestaltar de ett tjugotal roller över köns- och åldersgränser, helt i enlighet med författarens anvisningar. Utbytbarheten rimmar väl med pjäsens tema men greppet med det lätt karikerade typgalleriet rymmer naturligtvis också en vervremdungseffekt i Brechts anda. Ändå hinner jag inledningsvis haja till när kockarna i den första scenen drar in i sitt antydda kök som nidbilder av asiater på något slags hemgjord kinesiska. Men det vi ser är naturligtvis en blixtsnabb fläkt av våra egna klichébilder. Lika subtil är användningen av rekvisita. I början finns det ingen alls, vi bestämmer s.a.s. själva vad vi vill se och bygga in i de antydda situationerna. De få fysiska markeringarna sparas till sist, när vi inte längre kan skygga för den verklighet uppsättningen ringat in.

Men när det gäller rytm och tonläge i övrigt är uppsättningen inte riktigt lika kristallklar. Efter den första etableringen av de förbiflimrande gestalterna mal uppsättningen tomgång ett bra tag innan den förmår gripa tag i oss igen. Alla skådespelare är inte heller riktigt lika alerta när det gäller att blixtsnabbt byta roll eller hantera den svåra balansgången mellan uppsättningens olika tonlägen. Men Harri Nousiainen och Anna- Riikka Rajanen etsar sig bägge in på näthinnan med sina nyanserade tolkningar av syrsan och nykomlingen, två chanslösa offer för det moderna slaveriet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje