Hoppa till huvudinnehåll

Frida Lindholm: What was I looking for?

Frida Lindholm
Frida Lindholm Bild: Janica Lönn, Stormphotography / Yle frida lindholm

Jag har läst en bok som jag vill berätta om. Nedkopplad heter den, av journalisten Susan Maushart. Susan utsätter sin familj för ett experiment. All modern teknologi skall bort och under ett halvår får ingen använda tv, smartphones, datorer eller någon bärbar teknik hemma.

Först är det svårt för både henne och barnen, de är irriterade och arga på varann, men under månaderna som går förändras något. Så här skriver Maushart: "När vi inte längre var proppfulla av digitalt material fick vi söka efter något att fylla livet med, och fann - bland annat - varandra! Vi umgicks i varandras rum, framför öppna spisen, vi satt kvar vid köksbordet. "

Det första jag själv gör då jag vaknar är kollar telefonen, scrollar igenom Instagram, Facebook, Twitter och mejl. På jobbet samma sak. Ibland har jag nästan 20 flikar öppna i min webbläsare. Minst tre timmar per dag, kanske fyra, ibland fem, twittrar, instagrammar, facebookar, googlar, wikipediar och slösurfar (wilfar: what was I looking for) jag.

Anna Sofia Berner (HS 13.4.2014) skriver att finländska 15-19-åringar träffar varann mer sällan än förr. Och lyssna på det här, de som träffar sina vänner oftast, är nöjdast med sina liv. En annan undersökning visar att trots att vi lever i en tid av socialt nätverkande har en fjärdedel ingen att anförtro sig åt!

Det finns undersökningar som visar att då vi vill göra mer åstadkommer vi mindre. Och andra som visar att vi lider av informationsfetma och gräshoppshjärna. Uups, säger jag och tänker på mina 20 öppna flikar och mina 3-4 timmar om dagen. I sin bok skriver Maushart också att den stora stora skillnad mellan att läsa nu och tidigare är djupet, eller rentav avsaknaden av djup. Vad gör vi egentligen med alla de nyheter vi följer, frågar sig Maushart. Vi har ju inte tid att fundera igenom dem eller analysera vad vi läst.

Under middagar hemma tar ofta jag eller min pojkvän fram läsplattan eller telefonen och kollar updates. När pratade jag senast över en vardagsmiddag om något djupt och meningsfullt, eller ens lyssnade? Samma gäller ofta lunchen. En kollega kollar sitt flöde, en annan pratar i telefon, en tredje spelar mobilspel eller chattar. Alla är där, men få är verkligen närvarande.

Jag kommer inte att sluta använda sociala medier, Google eller Wikipedia. Det kan jag nog inte. Men jag tänker så här: Om jag skulle försöka göra något annat med de fyra dagliga timmar jag hänger på nätet. Jag kunde ta åtminstone en del av den tiden och göra något som jag alltid drömt om, skriva manus, sketcher, grunda ett rockband.

Det här låter för bra för att vara sant, men under experimentets gång börjar Mausharts son till och med spela saxofon igen. Något han slutat med för länge sen. Bara för att han plötsligt har så mycket tid över. Åtminstone jag blir inte bättre människa av att wilfa och ta selfies, så jag tänker försöka lägga lite mer tid på att lyssna och vara närvarande i framtiden.

Läs också