Hoppa till huvudinnehåll

Våra mest traumatiska påskhäxminnen

Yle Huvudstadsregionens påskhäxor
Yle Huvudstadsregionens påskhäxor Bild: Yle/Christoffer Gröhn påskhäxor

Min storebror var närmare tio år gammal då han gråtande och med slokande kaninöron kom tillbaka från sin påskhäxrunda. En äldre person hade skällt ut honom och sagt att han var alltför gammal för att klä ut sig.

Ett av mina egna värsta minnen är den gången då en gammal kvinna med skakande röst sa att ”jag har nog ingenting kvar" - sen gick hon med släpande steg till vardagsrummet och kom tillbaka med en slant och sa ”det här är nu mina sista pengar”. Hon stängde dörren och jag blev stumt stående utanför och visste inte vad jag skulle göra.

Under ett morgonmöte sitter vi på vår redaktion och berättar om hur det var då vi var små och gick omkring och påskade för folk.

Vi kommer ihåg hur man här i tvåspråkiga huvudstadsregionen så småningom var tvungen att inse att det inte går att gå omkring och leka påskhäxa på påsklördag, så där som finlandssvenskarna har haft som tradition. Då fanns inget godis kvar, eftersom våra finska häxkolleger redan hade hunnit rensa grannskapet rent på palmsöndag. Det gällde att ta kvisten i vacker hand och försöka lära sig virvon varvon, i stället för att räcka fram korgen och säga ”glad påsk!”. Med ens blev det så mycket besvärligare.

- Virvon varvon, anna karkki! minns Carina Bruun att hennes kompis brukade säga, eftersom hon inte kunde någon finska. Ja, och det värsta som kunde hända en var att man fick pengar i stället för godis, fortsätter Carina. Jag tyckte det var rent ut sagt skit stil av människor att ge pengar istället för godis. Vad skall jag med pengar till? tänkte jag argt. Det är ju godis jag vill ha! Jag och min kusin var dessutom lite misslyckade påskhäxor och hittade inga videkissor. Så vi plockade bara vanliga kvistar från gatan och dekorerade dem med några fjädrar. Min syster skällde ut oss och sa att det var det fulaste hon någonsin sett och att andra små påskhäxors fulaste videkissor ser bättre ut än våra snyggaste, men vi påskhäxade ändå, säger Carina glatt.

För Rose-Marie Sundström var också pengar en stor besvikelse

- I vårt kök hade vi en stor gammal kopparpanna som stod på paradplats uppe på en hylla ovanför fönstret. Pannan togs ner bara en enda gång i året, på palmsöndagen. I vår tvåspråkiga familj var palmsöndagen den naturliga dagen att gå ut med sina pyntade videkvistar och önska grannskapet glad påsk. Det var jag och min storebror som fick sprida glädjebudskapet. Fast att kalla det ”glädjebudskapet” är lite att ta i. Jag och min bror var nämligen ute efter en enda sak: godis. Vi ville komma undan så lätt som möjligt. Då glada granntanten ville höra ”virvon, varvon”-ramsan rodnande vi av skam. Vi tyckte att det räckte med att säga ”här har ni en sådan här” och sedan räcka fram videkvisten, berättar Rose-Marie.

-Granntanterna måste antagligen ha tyckt att vi var två söta, blyga barn för trots vårt lama engagemang fick vi varje gång vår söta belöning. Men ack vilken besvikelse det var när man hör mynt skramla när granntanten tömmer sin näve ner i kopparpannan! Ännu värre var det med de frukter och den korta föreläsningen om tandhygien som fru tandtekniker brukade ge oss. En annan klassiker var tanten som lämnade dörröppningen för att gå in och sade ”oj, oj nu har jag ju inte alls tänkt på att ni skulle komma i dag” någon minut senare återvände hon med en näve karameller som hon tagit ur en skål, som alltid stod på samma ställe på fönsterbrädet tillsammans med den gredelina Saintpaulian, så konstaterar hon lite generat ”de har kanske lite torkat i solen…” Och jo, det hade de minsann också gjort, säger Rose-Marie och grimaserar.

Jag fortsätter tenta mina kolleger om deras minnen. Nicole Hjelt får något glansigt i blicken då ämnet kommer till tals.

- Jag var aldrig påskhäxa som barn. För mig har de glatt grinande minihäxorna som plingar på allt för tidigt på söndagmorgonen endast varit en plågsam påminnelse om det som aldrig varit. Jag vet egentligen inte varför det aldrig blev av för mig att trakassera grannarna med avrivna kvistar i utbyte mot godis och pengar. Jag ringde till min mamma och frågade om det här och hon blev alldeles bestört då hon förstod att jag trodde hon berövat mig på ett av barndomens stora glädjeämnen.

- Visst var du påskhäxa, det har vi dokumenterat på bild, utbrast hon.

- Men det var ju när vi besökte mormor och morfar, det är inte samma sak, kontrade jag.

Efter det fortsatte en lång diskussion där jag måste försäkra mamma om att min barndom trots allt inte förstördes av några uteblivna påskhäxäventyr. Då det är mitt enda barndomstrauma inser jag att jag ändå är ganska lyckligt lottad. Påskharen besökte oss trots allt varje år, så någon brist på chokladägg var det aldrig frågan om, säger Nicole.

Då dörrklockan ringer..

Ted Urho minns inte sina bravader som påskhäxa. Desto bättre kommer han ihåg de gånger han blivit väckt av små häxor efter en lördagskväll som har dragit ut på småtimmarna.

- Sen står man där med morgonrocken på och håret på ända. Och det sista man vill tänka på i den stunden är karameller, säger Ted.

Själv minns jag också en gång då någon ringde på dörren halv tio en söndagsmorgon och jag bara inte orkade stiga upp ur sängen. En stund senare hörde jag genom väggen hur barnen grät ”ne ei avannut ovea”. Senare samma dag ringde jag på grannarnas dörr med ett par chokladägg i handen.

Det här låter bekant också för Pia Johansson.

- I det nya grannskapet i Hagalund lärde vi oss snabbt att dottern och sonen från grannen ovanför är ett effektivt påskhäx-team. Första året vi bodde i husbolaget var vi totalt oförberedda, och de stackars barnen hade klätt ut sej och sminkat sej till häxa med katt och glänsande kopparpanna. Där stod man sen vid dörren och nästan gapade så jag rusade hastigt till skåpet och krafsade ihop lite överbliven kex. Men efter det första året, och första misstaget, var vi rustade till tänder inför grannbarnens påskbesök. Tids nog skulle ju våra egna små häxor och katter ut på påskfärd och det gällde att mjuka upp näromgivningen i god tid.

- Och grannbarnen från lägenheten i övre våningen orkade ringa på, år efter år. Sista gången var "lilla" katten en gänglig tonårskille på närmare en och sjuttio som med uppskattande blick såg på när jag satt in några slantar och lite godis i hans trogna kaffepanna av koppar, skrattar PIa.

Christoffer Gröhn ser bara förlägen ut då jag frågar honom om hans påskhäxminnen.

- Inte har jag några sådana minnen, säger han. Jag antar att det kan vara sant om man är en så garvad journalist som han. Kanske han redan som barn har misstänkt att det här med kvistar och chokladägg har att göra med korruption eller mutbrott.

Jonas Blomqvist kommer däremot ihåg den fina sidan av påskhäxandet:

- Dagiset där jag gick har ett äldreboende på andra sidan vägen, så det var naturligtvis tradition att besöka de äldre varje påsk. Jag minns de glada minerna då vi kom dit i långa, yra rader, utklädda till små häxor som knappt förstod att önska "Glad påsk!". En gammal tant hade alltid, varje år, likadant godis att dela med sig av, hon tog alltid fram en påse med Omar-godis. Det har till och med blivit ett av mina främsta dagisminnen: Omar-godiset som jag fick sätta i kaffepannan som jag samlade påskgodiset i.

Hur ser dina påskhäxminnen ut? Kommentera!