Hoppa till huvudinnehåll

En fantasifylld och krävande dansresa

Peer Gynt på Nationaloperam
Peer Gynt på Nationaloperan i Helsingfors. Peer Gynt på Nationaloperam Bild: Photo © Sakari Viika peer gynt på nationaloperan

Peer Gynt, helt klädd i vitt, sprätter fram i omkringvirvlande sand mot en varmröd fond där konturerna av några beduintält skymtar… Här har vi en av många estetiskt tilltalande, avskalade scenbilder i Nationalbalettens version av Peer Gynt.

Trippla antal Peer Gynt

När regissören Ralf Långbacka satte upp Peer Gynt på Helsingfors Stadsteater 1982 fanns två Peer Gynt på scenen genom hela skådespelet. I den schweiziske koreografen Heinz Spoerlis balettversion (uruppförd i Zürich 2007) har vi tre Peer Gynt: ryske dansören Sergei Popov som dansar den unge Peer Gynt, skådespelaren Antti Luusuaniemi som en allålders Gynt som för fram valda textpartier och barytonen Jussi Merikanto, som sjunger Peer Gynt. Därtill har vi en dansande Solveig, Tiina Myllymäki och sopranen Anna-Kristiina Kaappolas sjungande Solveig.

Norges storverk

Henrik Ibsens femaktade versdrama från 1867 har klassats som den norska litteraturens främsta verk. Inspirerad av Peter Christien Asbjornsens Norske Huldreeventyr og Folkesagn bygger den bland annat på sägner och folktro och har uppfattats som Ibsens uppgörelse med nationalromantiken. Persongalleriet är enormt och händelserna utspelar sig inte endast i Norge, Nordafrika och på havet utan också i Peer Gynts huvud.

Bortrövad brud

Peer går omkring och skrävlar och drömmer istället för att skaffa sig och sin fattiga mor Aase ordentlig försörjning. Hon vill att Peer skall gifta sig med den rike markägaren Haegstads dotter Ingrid, som tidigare har varit förtjust i Peer. Nu står Ingrid brud för en annan.

När Peer rusar in pågår bröllopsdansen för fullt. Spoerlis klassiska koreografi blandas fint upp med steg inspirerade av folkdans, flexade, ickesträckta fötter och piruetter i mängder. Ojämnheter i leden förekom under premiärkvällen. Men under en bröllopsfest på landet känns det på sitt sätt naturligt.

Peer minns sin älskade Solveig, men rövar ändå med sig brudstassade Ingrid från fästmannen, Jani Talo.

Pas de deux med vamp

Så här långt känns koreografin klar, men när Ingrid helt abrupt lämnas, utan minsta tecken på leda från Peers sida, känns det inte tillräckligt underbyggt. En titt i programbladet ger förståelsen att Peer nu förmodligen kämpar med sina inre demoner. I en briljant scenografisk lösning av Florian Etti i form av en snabbt framdragen plåtvägg dansar vår antihjälte med åtta dansörer kallade Skuggor. Tillsammans reflekterar de psykedeliska mönster mot den stora metallytan.

Peer hamnar så allt djupare in i bergstrakterna, där han med tungt hjärta men huvudet lystet möter tre kärlekskranka vallflickor och den suveränt tolkade, våpiga damen kallad Den grönklädda. Att det är hon som lurar med sig Peer till Dovregubbens sal är igen något som enbart programbladet förmedlar, men Teemu Tainios tolkning av denna nätstrumpsbeklädda vamp som till slut avslöjar ett imponerande antal bröst, hör till balettens mest minnesvärda pas de deux.

Över haven

I akt två har Peer seglat ut i världen. I Marocko upplever han ytterligare en femme fatale, den beslöjade Anitra som han dansar den klassiska Habaneran med, Anitras dans. Koreografin vill inte riktigt lyfta, men sällan har man sett en så avskalat vacker scenbild, just den med beduintält i fonden och ökensanden rasslande.

Precis när Peer Gynt säger att han är herre över situationen exploderar en bildprojektion av hans fartyg. Programbladet berättar att hans nyfunna beduinvänner har rånat båten medan han fastnade i Anitras garn.

Kejsaren Peer Gynt

I Egypten tänker Peer grunda ett eget rike, ”Gyntiantia”. Sin dröm om att bli kejsare får han förverkligad på ett sinnessjukhus. Koreografin går i stackato takt när Nicholas Zieglers läkare iklär honom tvångströja. Alla identiteter som han har tillägnat sig blir till slut en enda stor röra och han kämpar än en gång med döden, diaboliskt gestaltad av Wilfried Jacobs. Här kommer den kända scenen i textversion där Peer Gynts förklädnader skalas av honom som av en lök, men ingen kärna hittas, bara yta.

Tålmodets urbild

Men hemma väntar den evigt trogna Solveig. Årens gång beskrivs fint i form av klädesplaggen hon klär på sig varv på varv och sedan tar av sig ett efter ett. Dem dansar hon ner på marken som en mjuk bädd för den åldrade Peer Gynt, alltmedan den unge Peer står i fonden och fortsatt vänder henne ryggen.

Förening av klassisk och nutida musik

Edvard Grieg komponerade musik till den första scenversionen av Peer Gynt år 1876. I Spoerlis koreografi får den mer illustrera den yttre handlingen, medan nutidskompositörerna Brett Deans och Marc-Anthony Turnages musik används till att i högre grad illustrera det inre skeendet.

Vanföreställningarnas mästare

Peer Gynt kunde kanske karakteriseras som ett mellanting mellan Don Quijote och Faust. Under sin fåfänga jakt efter det ouppnåeliga ute i världen säljer han sin själ på självbedrägeriets altare. Han saknar förmåga att vara lycklig i det som är nära och dessutom är han den omnipotente narcissisten som lider av vanföreställningar. Han lockar och förskjuter med samma frenesi och är totalt oförmögen att skärskåda sina egna handlingars verkningar.

Äventyrligt myller

Styrkan i Nationalbalettens Peer Gynt är möjligen samtidigt dess svaghet: I mängden av intryck är det inte lätt att veta vad hans sökande ska spegla. Det rika gyttret av personer och de många scenbilderna blir till ett starkt fyrverkeri av upplevelser, som kan upplevas som alltför arbetsdryga att få en reda i. Men å andra sidan, kastar man sig in i operans mångkonstnärliga upplägg kan man få njuta av en visuellt verkligt tilltalande resa med högklassig dans och sång och skådespel, allt på en gång – och det sker ju inte varje dag.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje