Hoppa till huvudinnehåll

Stefan Winiger: Ryssarna älskar också sina barn

”How can I save my little boy from Oppenheimers deadly toy … Believe me when I say to You, I hope the Russians love their children too.”
Yle Nyheters utrikeschef Stefan Winiger lyssnar på en gammal låt och funderar på kalla kriget som tycks ha återuppstått.

Jag minns inte exakt när, men jag var omkring tio år gammal när jag insåg det Kalla Krigets realitet. Att världen som vi känner till den är några knapptryckningar från ett totalt kärnvapenkrig som skulle utplåna allt liv på jorden, undantaget råttor, några inesktarter och andra seglivade typer.

Jag minns att det var en insikt som inte kändes trevlig. Det här var i andra halvan av 1970-talet.

Få har sammanfattat den stämningen i en låt så bra som Sting i låten Russians från 1985:

”How can I save my little boy from Oppenheimers deadly toy ... Believe me when I say to You, I hope the Russians love their children too.”

Det är en ganska vacker, prokoffievinspirerad ballad som jag har lätt att återkalla i minnet.

Flera textrader som skildrar kalla krigets stämning känns skrämmande aktuella i den upptrappning och det ordkrig som omger ukrainakonflikten i år:

”There is no monopoly on common sense, on either side of the political fence” eller ”There’s no such thing as a winnable war, it’s a lie we don’t beleive anymore”.

Förutom rädslan för kriget som vi nu har varit förskonade från under ganska lång tid har konflikten i Ukraina också gett nytt liv åt den så kallade rysskräcken.

Rädslan för den stora grannen i öster är ett känt historiskt faktum, och ur rädslan föds också genast demoniseringen. Att ”ryssen” inte är som vi. Att han är farlig bara genom att vara som han är, nämligen stor, rysk och annorlunda.

En hel del av den senaste tidens nyhetsrubriker lever på den retoriken. Ryssland verkar hotande, plötsligt har vi blivit ”vi i väst” igen. Vi som står på andra sidan, Rysslands motståndare. Plötsligen är vi inte längre bara grannar som visserligen är olika men som ändå lever sida vid sida med varandra.

Det är intressant, eftersom murens fall (jag minns även den mycket väl, den föll nämligen på min 23-årsdag) nu ligger så långt tillbaka i tiden.

Om vi räknar med att barn under tio år inte är politiskt medvetna, det vill säga inte bryr sig värst mycket om hur samhället utanför den egna familjen och skolklassen ser ut, så är det bara de som är födda före 1979 som aktivt minns det kalla kriget. Hela mänskligheten som i dag är under 35 år gammal har ingen direkt erfarenhet av att leva med det.

Jag är optimist så jag hoppas det ska leda till att alla yngre inte längre låter sig skrämmas och köpas med argumentet om det stora hotet bara kan bemötas med ett ännu större hot.

Och visst, ryssarna älskar också sina barn och vill inte heller att de ska behöva uppleva ett krig.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt