Hoppa till huvudinnehåll

Första maj - en vårkarneval med gamla anor

Strömsös park och gröna oaser fungerar väl för umgänge då som nu.
Samkväm i parken. Strömsös park och gröna oaser fungerar väl för umgänge då som nu. Bild: YLE/Strömsö buskage

I år firar vi att det gått 70 år sedan första maj blev allmän ledig dag i Finland. Dagen har varit både studenternas och arbetarnas högtid i mer än ett sekel, och först på 1970-talet fick första maj sin övergripande betydelse som allmän vårkarneval.

Till skillnad från våra andra stora högtider är valborg-första maj en utpräglat urban fest. Rötterna sträcker sig visserligen långt in i gråaste forntid, till de gamla kelternas och germanernas vårritualer. I den kristna kalendern uppkallades högtiden efter den heliga Valborg eller Walpurgis, en bajersk abbedissa på 700-talet, och dagen har firats i synnerhet i Tyskland, Norden och Baltikum.

I Finland var första maj ofta den dag då boskapen släpptes ut på bete. Men första maj i sin nuvarande gestalt uppstod under 1800-talet, då städernas borgerskap började fira vårfest efter svenska och kontinentala förebilder. Restauranger och värdshus öppnade, och det hölls utomhuskonserter.

Efterhand smälte de här yttringarna samman med studenternas vårfestfirande, som är känt redan från 1700-talets Åbo akademi. Studenttraditionen har i sin tur influerats av det folkliga firandet i södra Sverige, där ungdomar vandrade runt i gårdarna för att sjunga "maj i by" och tigga mat och dryck till sitt gille.

Studenternas firande fortsatte i Helsingfors sedan universitetet flyttat dit efter Åbo brand 1827. Tidvis hade första maj en svår konkurrent i Floradagen den 13 maj. Men i och med att firandet tidvis var helt förbjudet av kejsaren, måste man hitta på andra orsaker att fira.

Och det var här som mamsell Catharina "Kajsa" Wahllund, född i Värmland den 1 maj 1771, kom in i bilden. Denna präktiga dam hade tack vare en rad förnämliga näringsställen blivit en populär gestalt i 1830-talets Helsingfors, inte minst bland dess studenter. De började uppvakta henne med sång på hennes födelsedag, och till tack blev de utspisade på det värdshus som kom att kallas Kajsaniemi till värdinnans ära. Festerna fortsatte efter mamsell Wahllunds död år 1843.

Ofog förvandlades till folkfest

Senare skulle språkstriden leda till att de finskspråkiga studenterna flyttade sitt firande till Alphyddan, och år 1927 till Brunnsparken. Kajsaniemi förblev däremot de svenskspråkigas samlingsplats. Efterhand kom allt mer av firandet att inledas redan på valborgsmässoafton, och det fördes i studentkretsar långa och hetsiga debatter om vid vilket klockslag det egentligen var tillåtet att ta studentmössa på sig.

Traditionen att lägga en studentmössa på Havis Amandas bronslockar uppstod på 1920-talet. Till en början sågs det som ofog, som nitisk polis försökte avstyra. Men sedan mer än 80 år tillbaka har mösspåläggningen varit startskottet för huvudstadens valborgsfirande - och från och med 1951 sker ceremonin helt lovligt.

Förr skedde mösspåläggningen vid midnatt, men den allt större tillströmningen av publik gjorde att jippot år 1978 förflyttades till klockan sex på kvällen. Sedan 1990-talet sker mössceremonin med hjälp av lyftkran, eftersom myndigheterna inte gillade klättring på Havis Amanda.

När nya universitet och högskolor grundats runtom i Finland, har motsvarande traditioner uppstått, med en lokal staty som "huvudperson". I Jyväskylä är det Minna Canths staty som får mössan, i Uleåborg Frans Mikael Franzén, i Kuopio Veljmies.

Spritförbud de första demonstranternas krav

Att första maj blev arbetarnas högtid har sin upprinnelse i de tragiska händelserna i Chicago i maj 1886. I USA hade första maj ända sedan kolonialtiden uppmärksammats som Moving Day, då tusentals människor bytte bostad och arbete, och arbetsavtalen förnyades. Även de fackföreningar, som från och med 1870-talet växte fram, uppmärksammade dagen.

Den 1 maj 1886 ordnade fackföreningsrörelsen i USA en generalstrejk med krav på åtta timmars arbetsdag. Flera hundratusen arbetare lade ner jobbet. Polisen for fram med stor hårdhet mot de strejkande, och vid en demonstration i Chicago sköts två arbetare ihjäl.

För att protestera mot polisvåldet ordnade anarkisterna den 4 maj ett massmöte på Haymarket Square. En bomb slungades mot polisen, som då öppnade eld mot folkmassan. Åtminstone fyra arbetare och flera poliser dödades. Efteråt dömdes sju anarkister till döden, och fyra av dem avrättades.

Vid Andra Internationalens kongress i Paris år 1889 fattades beslut om att den 1 maj 1890 uppmärksamma minnet av "Martyrerna från Haymarket", samt att hädanefter fira dagen dagen som arbetarnas internationella demonstrationsdag. Beslutet föll i god jord hos de framväxande arbetarrörelsen i Europas länder. Så hölls i Sverige den 1 maj 1890 sammankomster på inte mindre än 21 platser. I Stockholm samlades kring 50.000 människor på Ladugårdsgärde, omedelbart utanför stadsgränsen, för att lyssna till tal av Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm.

I Finland dröjde det längre innan arbetarrörelsen tände på idén. Hos oss hade också städernas arbetare för vana att ordna vårliga vandringar ut i naturen, men de hade ingen politisk innebörd. Utflykterna hölls vanligen första söndagen i juni.

Först hos oss med att ordna riktiga förstamajtåg var nykterhetsrörelsen. Det skedde 1898, och då var demonstranternas krav totalförbud mot rusdrycker - en princip som även arbetarrörelsen slöt upp bakom.

Det dröjde dock till 1907 innan socialdemokraterna i Finland höll sina första demonstrationer på första maj. Kampen för åtta timmars arbetsdag blev ett bärande tema, precis som i andra länder. Men det tog sin beskärda tid för traditionen att slå igenom. Även i arbetarkretsar fanns de som ville hålla fast vid de gamla våruflykterna - som vi mycket väl vet, är det inte alltid som vädret i Finland på första maj inbjuder till utomhusevenemang.

Kul att sabotera förstamajtågen!

De smärtsamma händelserna 1917-18 satte så klart sin prägel på firandet, men med andra världskrigets nationella samling skedde en klar attitydförändring från borgerligt håll. För att motverka krigströttheten, och samtidigt ge Finlands arbetare erkänsla för deras insatser såväl i kriget som på hemmafronten, föreslog regeringen våren 1944 att första maj skulle bli allmän helgdag. Lagen stadfästes den 27 april av president Risto Ryti, och tillämpades för första gången redan fyra dagar senare.

Under de turbulenta åren efter kriget samlade vänsterns förstamajtåg stora skaror, vilket emellanåt ledde till sammanstötningar med övervägande borgerligt sinnade studenter. Studenterna roade sig med att störa arbetartågen med sånger och rop. På första maj 1947 anslöt sig en grupp svenskspråkiga teknologer till arbetartåget på Brunnsgatan. De bar på en stor tunna och skrålade snapsvisor, och blev bryskt avhysta av polis ...

Från och med 1948 demonstrerade socialdemokrater och folkdemokrater var för sig. Längre fram, på 1970-talet, tillkom också minoritetskommunisternas separata manifestationer. Sedan 1993 tågar arbetarna åter i samlad skara.

Ända fram till 1960-talet var det i främsta rummet studenter och arbetarrörelsen som firade första maj. När de utexaminerade studenterna ökade i antal blev också firarna fler. Egentligen var det på 1970-talet som första maj slutgiltigt fick sin roll som hela folkets vårkarneval. Sedan år 1978 är första maj officiell flaggdag under namnet "Det finländska arbetets dag".

Under de senaste decennierna har nya element tillkommit i firandet - även borgerliga partier ordnar tillställningar, Jesusmarscherna samlar minst lika stora skaror som de traditionella manifestationerna, och prylindustrin har berikat vårt firande med mer rekvisita vid sidan av de traditionella ballongerna och kalasvipporna.

Vilka nya inslag skulle ni tillföra dagen?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje