Hoppa till huvudinnehåll

Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet

Marcus Rosenlund med en logo för #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen
Marcus Rosenlund med en logo för #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen Bild: Yle/Jussi Nahkuri marcus rosenlund

Det slog mig häromdagen att jag har tillbringat en betydligt längre tid med att tala om att jag blev mobbad i skolan, än den tid som jag de facto blev mobbad. Jag fyller 45 nu på hösten, och av den tiden mobbades jag i, vaddå, kanske 7 eller 8 år? Så det kanske vore dags för något slags bokslut nu, och sedan gå vidare.

Kanske, men nu är ämnet tydligen ständigt lika aktuellt, trots alla dessa år av kampanjer och projekt och nolltolerans och ”rör inte min kompis”. Precis som multiplikationstabellen inte går i arv – mina barn föddes inte med den i huvudet bara för att jag lärde mig den, evolutionen funkar inte så – är antimobbningsbudskapet också någonting som varje ny generation måste få inpräntat i huvudet. Det ligger tyvärr i vårt DNA att mobba, och det lär dröja innan någon genmanipulerar bort det.

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Men även om det vore möjligt att föda upp mobbningsfria barn så sitter vi fast med våra erfarenheter och minnen. Jag är den jag är på grund av mina erfarenheter, på gott och ont. Vissa av oss är bättre hoplimmade än andra, men en sprucken vas går inte att avspräcka, bara att pussla ihop så gott det går.

Fast man ska ju inte se ned på spruckna kärl. Min favorit-temugg har fallit i golvet två gånger och spruckit, och jag har limmat ihop den. Och den är mycket intressantare än de där nya, fina muggarna. Som Leonard Cohen sjunger, ”There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Plus(?)

En del av ljuset som skiner genom mina sprickor är att jag kan prata. Jag har ofta undrat om jag hade varit här i dag, i den här branschen, om inte mobbningen hade tvingat mig till att bli rapp i käften. Jag var aldrig bra på att slåss, så att snacka var ett sätt för mig att ge tillbaka, och att kompensera för mitt dåliga självförtroende.

Med andra ord: jag kanske är skyldig mina mobbare ett tack för att jag fick mig en karriär inom massmedia. Kanske. Både min far och min farfar var professionella pratare utan att ha blivit mobbade, så vitt jag vet. Så kanske jag hade hamnat här hur som helst. ”Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore”, som min mormor brukade säga.

En annan sak som mobbningen gav mig är outsiderperspektivet. Man börjar se saker annorlunda när man tittar på dem från utsidan. Man gör observationer som man kanske inte hade gjort annars. Det är också en bra egenskap i det här yrket.
Å andra sidan hatar jag den där romantiska bilden av den ädla, missförstådda ensamvargen, den som nästan varje Clint Eastwood-spagettivästern bygger på. Du är inte automatiskt bättre än andra för att du är en outsider; du är inte ens nödvändigtvis medveten om ditt unika perspektiv. Kanske tycker du bara att alla andra är konstiga.

Minus

Men hur som helst: smort munläder och annorlunda perspektiv är alltså saker som mobbningen gav mig, eventuellt. Bland sakerna som den tog från mig finns förmågan att lita på människor. Jag är kroniskt usel på att skapa nya vänskapsförhållanden. Jag har en massa bekanta, men kanske en eller två vänner. Och jag är livrädd för sociala tillställningar, jag blir kallsvettig bara av tanken på att gå på en fest. Jag är helt okej så länge som jag har en mikrofon eller en kamera som stöd, men utan den vill jag bara springa hem och gömma mig.

En annan sak som jag är dålig på är att säga nej. Då man växer upp med tron att man är sämre än alla andra, ful, fet, fattig och dum, då blir man jätteglad när någon ber en om någonting och man jobbar häcken av sig för att bli accepterad och för att få känna att man är en del av någonting. Kanske får man till och med beröm! Är du personalchef på ett företag? Anställ ett före detta mobbningsoffer. De jobbar skithårt! Billiga för samhället är de också, för de lever sällan till pensionsåldern.

Men skämt åsido – och summa summarum – jag kan inte klaga, sist och slutligen. Mitt liv blev helt okej, faktiskt; mycket bättre än jag hade väntat mig. Jag har en härlig familj och ett jobb som jag trivs med. Framför allt, jag lever och kan dela med mig av mina erfarenheter, alla kan inte säga ens det. Och då jag talar till mina barn om vikten av att vara snäll med andra, och hjälpa den som är utsatt, så kan de se att jag menar allvar, att jag har varit där. Och det var inte värt det, vad det än gav mig.

Läs också:
Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.