Hoppa till huvudinnehåll

Tio låtar som berört mig

Ni som rör er på Facebook har kanske sett det i något skede – det där kedjebrevet där man ombeds lista 10 låtar som berört en på något vis. Jag har med ett halvt öga sneglat på det där fenomenet och försökt ducka så gott det nu går på FB. Helt enkelt eftersom jag visste hur himla svårt jag skulle ha att kunna lyfta fram endast 10 låtar som betytt något för mig. 100 låtar hade kommit litet närmare sanningen. 10 skivor hade jag kanske – kanske – kunnat lyfta fram, men inte 10 låtar. Absolut omöjligt med min breda musiksmak. Nåh, till sist var det ändå en som såg min kalufs sticka fram ur busken (hej Laura) och som genast slängde iväg den här utmaningen åt mitt håll. Frustrerat gråtande presterade jag ändå till sist en hänsynslöst skadskjuten lista. Ett futilt försök som känns oerhört bristfälligt. Snävt så det förslår. Men ändock.

Skulle jag välja samma låtar idag? Nej, knappast. Säkert någon, men inte alla. Men de ger ändå en liten bild av hurdan person jag var häromdagen när jag skulle välja låtarna – en trött sen eftermiddag efter en lång och tung arbetsdag. Men det är nästan varje arbetsdag för mig, så det spelar egentligen inte så stor roll. Det här är ändå låtar och artister som både varit och är mycket viktiga för mig. De har kommit i en passlig stund i mitt liv då jag varit extra mottaglig för dylikt. Det är bra låtar och jag står för varenda en av dem. Det enda jag beklagar är att det inte ryms fler än 10 låtar på en topp-10-lista. Det finns så många andra låtar och artister som jag känner att också borde ha fått vara med i min poänglista. Nu fattas där t.ex. The Clash, Sex Pistols och Dead Kennedys som öppnade mina öron för punken. Där saknas även representanter för bl.a. Hassisen Kone och Hector som fick mig att inse att all inhemsk musik inte behöver vara antingen schlager eller halvtaffliga humorlåtar. Var är mina favoriter inom den klassiska musiken – Bach, Grieg, Bruckner? För att inte tala om jazzen. Det riktigt grämer mig att inte ens Chet Baker är med. För att inte tala om Elvis Presley. Och varför inte Jojje Wadenius vars musik jag lärde mig uppskatta redan som barn? Och på tal om barn – varför finns inte Rockfolket och Pierre Isacsson med? De första två skivor jag någonsin köpte för egna pengar som liten parvel. Jag kan max ha gått på första eller andra klass då. Och vet ni vad – jag har fortfarande de vinylerna kvar. Men det är nu som det är med den saken och det är väl inget mer med det. Jag har i min lista valt att ta fasta på 10 låtar som formade den jag är rent musikaliskt. Här kommer alltså inga snaskiga detaljer om mitt vilda privatliv, beklagar. Men här då – 10 låtar som format min musiksmak.


1. Shine On You Crazy Diamond (Full Length: Parts I - IX) - Pink Floyd

Som pre-fjunig pubertaliker var jag rätt såld på Kiss. När julen närmade sig önskade jag förstås någon Kiss-platta som julklapp. Men min mor visste inte vilka Kiss-skivor jag redan hade och vilka som fattades, så hon gick till den lokala skivkrängaren i Mariehamn, berättade att hon har en son i den och den åldern som diggar Kiss, men finns det något annat en sådan grabb också kunde tänkas gilla? Expediten förkunnade att även hon har en son i samma ålder som lyssnar på Kiss. Och han gillar också ett band som kallar sig för Pink Floyd. Så min kära moder inhandlade deras i särklass lugnaste skiva – Wish You Were Here. På C-kassett, dessutom (jag borde ha även den sparad). Jag hade aldrig hört talas om Pink Floyd, men satte den genast i min lilla gråa bärbara Philips-kassettspelare (den har jag ej kvar) och – grimaserade. Sicken dynga. Attans kacka. Trots mitt missnöje med att detta inte var hårdrock försökte jag ändå verkligen ge musiken en chans och jag lyssnade på kassetten flera gånger tills jag började kunna den utantill. Men den talade aldrig till mig. Så gick det kanske ett år. Redan då gillade jag att bada badkar (ni kan hålla er bastu) och brukade då lyssna på musik där. Så kom det en gång när jag var trött på all annan musik jag hade på kassett och tänkte att jag kanske skulle ge Wish You Were Here en chans till. Och då öppnade sig verkligen hela skivan för mig. Det var ungefär det bästa jag någonsin hört och jag kunde för mitt liv inte begripa vad jag någonsin haft emot Pink Floyd. Ända sedan dess har Pink Floyd varit mitt favoritband.


2. Frank Zappa - Joe's Garage

Om Pink Floyd är en klar etta för mig, så är Frank Zappa en lika klar tvåa.Joe’s Garage var den första Zappa-skiva jag köpte. Och det var del 1 (den är egentligen en trippelskiva) på C-kassett. Jag spelade den till lust och leda och den blev bara bättre och bättre. Min favoritskiva med Frank Zappa är nog ändå Apostrophe ('). Jessus ändå vad jag lyssnade på den som ung. Från den lärde jag mig utantill hela första sidan (Don’t Eat the Yellow Snow, Nanook Rubs It, St. Alfonzo’s Pancake Breakfast, Father O'Blivion, Cosmik Debris) som jag sedan plägade glädja mina kamrater med vid varje tillfälle som gavs. Vilket de nog tyckte att det gavs litet väl många av...

3. Jethro Tull / Black Sunday

Jethro Tull upptäckte jag redan som parvel via diverse live-konserter som visades i sina respektive helheter i televisionen på den tiden. Men det var först med live-filmen Slipstream som jag verkligen fastnade för Ian Anderson och gänget. Den första låt som jag minns att stack ut för mig då var Black Sunday. Och den galna blicken, det vilda skägget och det enbenta flöjtspelandet, förstås.


4. David Bowie - Life On Mars?

På något vis känns det som om David Bowie alltid funnits i mitt liv. Jag har inget minne av att någonsin ha fått något slags aha-upplevelse i fråga om honom. Det bara liksom växte fram via låtar som Space Oddity, Starman och John, I’m Only Dancing. Tyvärr minns jag heller längre ej vilken som var min första Bowie-platta, men den första låt som verkligen gjorde extra stort intryck på mig var Life On Mars?. Den är fortfarande magisk.


5. The Boomtown Rats / I Don’t Like Mondays

Det är kanske inte så fashionabelt att offentligt förkunna sin fäbless för Bob Geldof och The Boomtown Rats. Men det bekommer inte mig, för ända sedan jag första gången hörde I Don’t Like Mondays har jag varit svårt såld på Geldofs musik. Och för mig har det nästan blivit litet som att hålla på ett fotbollslag – jag är på Geldofs sida även när han emellanåt gör litet sämre musik. Man överger inte sina favoriter trots att de kanske går igenom en litet sämre period. Hela skivan The Fine Art of Surfacing är för den delen värd ett eget litet kapitel i min musikaliska bok. Men det får bli till en annan gång. För nu kommer en radda svenska låtar och artister som gjort stort intryck på mig.


6. Imperiet / Österns röda ros

7. Nationalteatern / Kolla kolla


8. Hansson de Wolfe United / Var kommer barnen in

Thåström, ja. En evig favorit inom svensk musik. En helgjuten artist som inte bara är fantastisk på scenen – han är även en gudabenådad låtskrivare. För att inte tala om hans texter. Redan Ebba Grön fick mig att vakna glatt, men för mig var ändå Imperiet större. Deras låtar är fortfarande förhållandevis fantastiska, även om en stor del av dem lider av 80-tals syndromet med tassigt sound. Österns röda ros håller ändå fortfarande på alla fronter. Nationalteatern var t.o.m. så pass viktiga för mig att jag på 90-talet var med och startade bandet Operahuset. Vi lirade främst låtar av Nationalteatern, men även vissa andra svenska låtar som gick i samma samhällsmedvetna anda. Kolla kolla var den första låt jag hörde med dem på radion. Och Hansson de Wolfe United fick mig att inse att man inte bara kan gilla både rock och jazz – man kan t.o.m. kombinera dem. Nu är Var kommer barnen in kanske inte det bästa exemplet på det, men det var ändå den låt som fick mig att börja lyssna mera på Hansson de Wolfe United. Den och Existensmaximum.

Så till sist tvenne kvinnliga artister som på sina respektive sätt talar direkt till mitt hjärta. Fiona Apple är en otroligt liten och bräcklig artist och ser närmast ut som en liten skrämd fågel. Men ändå skriver hon otroligt starka låtar – inte minst texterna. Och hennes arrangemang är ofta ordentligt inspirerande. Zemfira är och förblir min stora favorit inom rysk rock. Den ryska rocken kan ofta låta litet underlig i våra öron eftersom den inte är uppbyggd på samma vis som vår västerländska dito. Men så fort man kommit in i deras sätt att tänka rent musikaliskt, så öppnas en helt ny och spännande värld. Ungefär som med jazzen. Hur spännande som helst. Men även inom rysk rock gäller det samma som hos oss – man måste först krafsa undan den där skiten som ligger och flyter på ytan för att kunna komma åt godbitarna där under.


9. Fiona Apple / Fast As You Can

10. Zemfira / Beskonetjnost

Okej. Jag kan inte hålla mig. Om vi snackar låtar som betytt något för mig, så bara måste jag ännu ta dem som jag nämnde i början, d.v.s. Pierre Isacsson och Rockfolket. Deras skivor Pierre och Rockfolket i studio var de första två plattorna jag någonsin köpte för egna pengar. Jag hörde dem i radio och gick ner till min lokala skivbutik och dängde flisen i bordet. Och ni må tycka vad ni vill om dessa, men jag gillar dem faktiskt fortfarande. Tro det eller ej.


Pierre Isacsson / Då går jag ner i min källare

Rockfolket i Ragnarock 1973

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje