Hoppa till huvudinnehåll

Kati Grönholm: Mobbningsminnen gör mig skakis

Kati Grönholm
Kati Grönholm Bild: Yle #tadetpåallvar

Att stärka ett sargat självförtroende med en mikrofon, visst känner jag igen mig i din beskrivning Marcus! De facto så känner jag ganska många journalister som upplevt mobbning som barn. Vi som en gång tvingats tystna verkar ha ett enormt behov av att prata och berätta.

Barn som mobbas under en längre period tystnar. Först tystnar de på skolgården och i klassrummet, sedan i brist på vänner också på fritiden. Detta är min erfarenhet. Då tog jag min tillflykt till böckernas berättelser och skrev själv allt från dikter till fantasifulla skoluppsatser. En gång vann jag huvudpriset, en C-kassettspelare, i Rundradions skrivartävling för skolbarn. Oj så många timmar jag har bandat och lyssnat på musik med den "mankan". Och som vuxen så har jag med hjälp av journalistrollen och den konkreta mikrofonen tagit igen de tysta åren med råge!

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Mitt behov av att berätta verkar vara omättligt. Trots att jag får uttrycka mig genom TV- och radio-program samt här på webben så är jag numera dessutom MYCKET pratsam privat.

Julklappen jag aldrig glömmer

Det är mer än 30 år sedan de värsta skolåren och trots att jag känner mig glömsk allt som oftast så snurrar mobbningsupplevelserna i minnet och ploppar upp jämt och ständigt. Ja alltid då det pratas eller skrivs om mobbning så är jag där igen. Under cykeltaket utanför lågstadieskolan medan en flicka håller tag i mig och den andra flickan slår mig på armarna med karateslag.

Igen är jag hemma i mitt rum och öppnar förväntansfullt den vackert inslagna julklappen. Paketet innehåller torkade mandarinskal och ett hatbrev. Jag kastade snabbt bort gåvan så att inte föräldrarna skulle upptäcka den. Men det jag känner just nu när jag skriver dessa rader går inte att kasta bort. Här sitter jag vid datorn och skakar medan det knyter sig inombords. Och jag blir så upprörd eftersom jag vet att just nu upplever små flickor och pojkar samma grymheter.

Få saker gör mig så förbannad som mobbning!

Mobbade jag dej?

Högstadiet minns jag med avsky. Förutom ensamhet så minns jag frustration och rastlöshet och att jag en gång slet en annan högstadieflicka i jackan. Ingen aning om varför jag gjorde så för jag minns att jag ville vara kompis med henne. Kommer hon ihåg detta? M jag ber om ursäkt och sänder dig en kram!

Då jag var fjortis fick de som talade svenska ibland stryk ute på stan. En gång fick jag en knytnäve i huvudet rakt uppifrån och damp i gatan medan tjejen jag hängde på stan med blev lindrigt misshandlad och skuffad ut i körfilen. För att vi talade fel språk. Några av de våldsamma tuffa brudarna gick alltid i bredd ute på stan och dem var bl a jag livrädd för. En gång flydde jag in i en restaurang och portsaren gick med mig halva vägen hem. Tack ska du ha, tonåringen du hjälpte glömmer det aldrig!

Kati
PS- jag älskar att gå på klassträffar! Ingen av mobbarna har någonsin bett om ursäkt men det överlever jag. Och jag erkänner gärna- det känns tamme tusan bra att också visa det!

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt