Hoppa till huvudinnehåll

Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger

Niklas Aldén med en logo för #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen
Nicke Aldén tycker du ska ta mobbning på allvar. Niklas Aldén med en logo för #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen tadetpã¥allvar

Jag har blivit mobbad vid tre olika tillfällen av mitt liv. På ettan i lågstadiet, på sjuan i högstadiet och i konstskolan.

Haddom lågstadium i Östra Nyland var en liten byskola med under 50 elever. I min klass fanns fem elever. De som gick i tvåan var tre stycken. Det var pojken på den klassen som retade mig, dagligen. Glåpord slängdes och eftersom jag blev arg så lätt blev det hela bara roligare. Långsam var jag också, så då jag i min ilska skulle ta fast pojken för att ge igen blev jag tvåa. En dag kallade han mig för ”homo”. Jag tror inte att varken han eller jag egentligen visste vad det betydde, men det lät fel. Jag visade långfingret åt honom. Då bröt han av det.

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Äntligen fanns det konkreta bevis för vem som var offer. Föräldrar kallades till möte, lärarna förde samtal och jag fick ett brev skrivet på ett papper format som en söt hundvalp med stora öron och ännu större ögon. Pojken bad mig om ursäkt och jag fick en ny vän. Det fixade sig, men det krävdes ett avbrutet finger.

Jag älskade teckning. Då jag gick i trean började jag gå i konstskola. De andra barnen hade, under ledning av en 12-årig flicka, bestämt sig för att ha lite roligt på min bekostnad. Till exempel hade någon målat ett tjockt, svart rutmönster över hela min tavla medan jag var på toaletten. Konstläraren konstaterade att vi kunde låtsas att det var ett galler som man såg hela härligheten genom, liksom ett fängelsefönster. Och nog kändes det som ett fängelse alltid, konstskolan.

Det hela kulminerade i att de andra barnen en kväll lurade ut mig på gården och bad mig att böja mig ner för att titta på något de hittat på marken. Godtroget lydde jag och fick ett stort lass med snö i ansiktet. Efter en stunds intensivt gnidande släppte de taget och jag sprang därifrån, flydde ut på Lovisas gator. Både konstläraren och de övriga eleverna kom senare för att leta upp mig men jag hade fått nog. Mina föräldrar råkade se mig på stan, snyftande utan ytterkläder. De var chockerade och konfronterade konstläraren. Han verkade oförstående och vägrade inse att vi hade ett problem. Jag slutade. Problemet löst.

Spola fram några år. Bygdens små 13-åringar samlades i Lovisa Nejdens Högstadium. På min nya klass fanns en riktigt tuff kille. Snabbt vann han över alla min tre pojkkompisar från lågstadiet. Under hans ledning var de plötsligt lakejer för mobbningen. Jag var den kortaste pojken i klassen, det var lätt att använda mig som flipperboll och knuffa mig från famn till famn i skolans korridorer. Det fanns inte en chans att jag skulle ha duschat efter gymnastiken, inte en chans. Kommentarerna om min kropp haglade ju redan då jag var påklädd, vad skulle hända om jag plötsligt skulle stå där naken? Det tänkte jag inte ens ta reda på. Högstadiemobbningen var definitivt mer psykisk i sin karaktär. Jag berättade aldrig för någon, men min mamma anade att något var på gång. Efter sjuan lugnade det sig. Sedan dess har jag fått vara ifred och fått väldigt många goda vänner, speciellt från Lovisa Gymnasium.

I samband med att vi tog studenten konfronterade jag min gamla plågoande från högstadiet under en fest. Jag frågade honom om han hade någon aning om hur skit jag mådde på grund av hans beteende gentemot mig då vi gick i sjuan. Han blev grymt förvånad och sade att han inte hade någon som helst aning. Han hade bara sett det som en oskyldig lek och att han bara retades på skoj. Och det är där problemet ligger. De som mobbar kan inte på något plan sätta sig i den mobbades situation. Den mobbade har oftast fel i sitt resonemang kring det som håller på att hända, åtminstone ur de andra berördas synvinkel. ”Vi skämtade bara!”, ”Hur kan han ta illa upp för det?” låter det bekant? Och det händer dagligen, på skolor, universitet och arbetsplatser land och rike runt. Problemet tas inte på allvar, det har det aldrig gjorts. Jag medger att det kan var svårt att göra det, men det är inte omöjligt. Varje förälder kan lära sina barn att respektera sina medmänniskor, tolerera olikheter, visa hänsyn och stå upp för dem som behöver det. Det är det minsta du kan göra, inte bara som förälder utan som människa.

Läs också:
Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.