Hoppa till huvudinnehåll

Räddad ur havet - en ny chans i Finland?

Det är bara sex grader varmt i Helsingfors men Wilfred går längs gatorna i Berghäll i bara sandaler. Han är lång och slank och har ett leende som smittar av sig.

Det är inte alls kyligt, säger han skrattande.

Wilfred är 19 år gammal. Huden på hans händer är grov. Den känns nästan som plast när man skakar hand med honom.

Jag vill höra hans historia. Varför kom han hit? Vad visste han om Europa? Och nu - motsvarar det hans förväntningar?

Man kan läsa om unga män som Wilfred nästan varje dag i nyheterna. Speciellt så här års när vinterstormarna har lagt sig och havet är farbart igen. "Taggtråd med knivblad ska stoppa flyktingarna" eller "Ett tjugotal migranter befaras ha drunknat i Medelhavet" lyder rubrikerna.

Wilfred klarade sig, han drunknade inte. Det var i slutet av förra året som han för tredje gången pumpade upp en liten gummibåt och försiktigt smög ner till vattenbrynet. Tillsammans med nio andra startade han sedan sin resa inte långt från den spanska enklaven Melilla.

Dåligt väder är bra, för då patrullerar den marockanska polisen inte lika aktivt eftersom knappast någon vågar ge sig av.

Men å andra sidan krävs det tur att klara av vågorna. Pojken som satt mittemot Wilfred i den trånga gummibåten trillade i och drunknade.

båtflykting, Wilfre
Wilfred visar bilder som en spansk fotograf har tagit i skogarna runt Tanger båtflykting, Wilfre wilfred

Vindarna var hårda den natten, säger Wilfred. Också vanliga båtar var i svårigheter.

Medelhavet har förvandlats till en gravgård

Ingen vet hur många som har drunknat i Medelhavet. Det finns ingen statistik. Wilfred säger att många av hans vänner har drunknat när de försökt fly.

Wilfred var ändå inte rädd. Han hade redan bestämt sig att han hellre skulle dö än stanna i Marocko. Han var beredd att ta risken. Inget kunde vara värre än det liv han levde.

I nästan tio år, ända sen Wilfred var kring tio år gammal, hade han bott i skogarna runt Ceuta och Melilla.

I det vackra bergiga landskapet finns grottor och håligheter där det går att söka skydd. Wilfred hade slagit ihop sig med ett gäng andra migranter, många hade kommit liksom Wilfred från den Centralafrikanska republiken.

båtflykting, Wilfred
Wilfred satte i gummibåten utanför Nador i norra Marocko båtflykting, Wilfred wilfred

De åt vad som fanns. Det blev mycket sköldpadda, säger Wilfred. Och gaseller. Gaseller som var skadade och lätta att fånga. De tillredde dem över öppen eld.

Däremellan lekte de katt och råtta med den marockanska polisen som band fast dem eller deporterade dem till den algeriska gränsen så fort de fick chansen.

Ingen vet hur mycket EU eller Spanien betalar Marocko för att hindra migranterna från att fly till Europa.

Wilfred berättar att hans flickvän fick missfall efter att polisen våldförde sig på henne. Själv har han också ärr på kroppen av allt våld han utsattes för.

I Marocko finns det enligt de marockanska och italienska myndigheterna uppskattningsvis 40 000 människor som är redo att ta sig till Europa så fort de får chansen. I Libyen uppskattas de vara runt 300 000.

karta
Källa UNHCR, FRONTEX, italienska och marockanska myndigheter karta migration

Wilfred flydde från den Centralafrikanska republiken som fyraåring med en släkting. Det var oroligheter i landet och hans pappa hade dött.

Snart blev han ändå lämnad ensam och sökte sig till skogarna där han så småningom började dela samma dröm som alla andra migranter. Drömmen om att komma till Europa.

Finländare bjöd på bröd

Wilfred visste hela tiden att han ville komma till Finland. De andra i skogen ville till Frankrike eller Spanien, men han hade fått en bra bild av Finland då han träffade några finländare i Marocko.

-När de frågade oss om vi ville ha bröd så gjorde de det med en respekt som vi inte var vana vid. De pratade med oss som med vilka andra människor som helst. Marockanerna behandlade oss som skit.

Efter att ha räddats av den spanska gränsbevakningen flögs Wilfred och de andra till Valencia. Därifrån började Wilfred utreda hur han kunde komma till Finland.

Han lyckades få tag i ett falskt pass och komma på ett flyg till Oslo. Men det var inte till Norge han ville utan till Finland och det lyckades i januari i år.

Hans flickvän funderar också på att komma hit. Hon är nu i Frankrike. De talar i telefon så ofta de kan. Men det är dyrt.

- Men Finland är som jag tänkte mig. Finländarna gör inte skillnad mellan vita och svarta. Jag blir behandlad som en människa.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes