När jag blev tillfrågad att skriva en personlig kolumn om arbetsplatsmobbningen jag varit med om var jag tvungen att fundera länge. Så skraj är jag fortfarande för människorna som fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Men varför skulle jag inte skriva om hur jag kände och upplevde det hela? Det finns massvis med människor som går igenom liknande saker på sina arbetsplatser men det talas alltför lite om det.
För några år sedan jobbade jag i en liten organisation där jag var den enda anställda, resten jobbade ideellt. Det handlade om unga människor som inte hade mycket erfarenhet av arbetslivet och ännu mindre om ledarskap. Min chef byttes årligen och ett år gick det riktigt snett. Det hela eskalerade till att jag blev utfryst. Man glömde berätta saker för mig, man ville sänka min lön, man ville ändra mitt fasta kontrakt till ett visstidskontrakt. Under ett utvecklingssamtal gav man till och med en skriftlig varning till mig, men det framgick aldrig riktigt vad jag hade gjort för att få den.#TaDetPåAllvar
Att varje dag vara tvungen att gå till stället där detta pågick var psykiskt väldigt tungt eftersom jag aldrig riktigt visste vad som kunde hända. Jag hade svårt att koncentrera mig på annat eftersom energin gick åt till att försöka överleva en dag i sänder. Jag grät om kvällarna och ibland också på toaletten på jobbet. När jag en dag körde bil så funderade jag hur mycket enklare det skulle vara om jag bara inte fanns. Då skulle ju alla dessa problem vara ur världen. Jag är ju den som orsakar allt detta. Då blev jag riktigt rädd.
Detta pågick som tur inte särskilt länge eftersom chefen årligen byttes. Det kom en ny chef som lyckligtvis såg saker på ett annat sätt, men tiden jag levde mitt i det kändes som en evighet.
I ett skede medan mobbningen pågick var jag till en läkare i ett helt annat ärende. Hon såg på mig och frågade hur jag egentligen mår. Jag kunde inte hålla mig och brast i gråt. Jag sa att jag aldrig mått så dåligt och att jag inte vet vad jag ska göra. Jag fick tala med en psykiatrisk hälsovårdare några gånger och redan det att jag hade en utomstående person som lyssnade på mig och som sade att det inte är något fel på mig hjälpte. Jag ryckte upp mig och blev lite starkare inombords.
Som tur hade jag en sambo, nära vänner och en familj som stöttade mig. Om jag inte haft det så vet jag inte hur det skulle ha gått och var jag skulle vara idag. Det känns fel att säga, men det tröstar mig också att jag inte var den enda som råkade ut för just denna plågoande. Det övertygade mig om att det inte var mig det var fel på utan det var dom som behandlade folk dåligt.
Jag sökte frenetiskt nytt jobb, men eftersom jag var så på botten så skulle det ha varit ett mirakel om någon anställt mig då.
Men plötsligt hände det. Jag fick ett nytt jobb. Ett drömjobb. Jag kom bort. Jag kunde börja läka på allvar. Men såren läker ändå aldrig helt. Jag får fortfarande gråten i halsen när jag tänker på den tiden. Jag har byggt en ordentlig skyddsmur runt mig, jag är rädd för folk som har makt och som så lätt kan missbruka den. Varje gång jag ska ha utvecklingssamtal är jag helt skakig i kroppen. Jag håller mig helst i skymundan och om jag ska säga något så formulerar jag det noga i huvudet så att det inte ska gå fel. Samtidigt hör jag folk säga att jag är duktig, flitig, effektiv och bra på det jag gör. Det känns viktigt för en som fått ett så stort lass dynga över sig.
Jag kunde också sänka skyddsmuren lite, den behöver inte vara så hög längre. Jag får mycket mer ut av livet om jag släpper folk nära. Jag måste ha riktig otur om jag råkar ut för likadant psykiskt våld igen.
När man talar om mobbning tänker man ofta på barn som mobbar i skolor. Men det är sorgligt att också vuxna förståndiga (eller oförståndiga) människor håller på med det. När det dessutom är någon i chefsposition som mobbar känner man sig ganska liten och hjälplös.
Mitt råd till dem som råkar ut för arbetsplatsmobbning är att tala om saken. Försök också ta ett steg bort från det hela och se på saken med nya ögon. Du kan kanske ta dig bort från situationen på något sätt? Du kan kanske anmäla plågoanden? Hör du till facket? Be dem om hjälp, de finns där för dig.
Läs också:
Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger
Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet
