Hoppa till huvudinnehåll

Camilla Fagerholm: Arbetsplatsmobbningen gav ärr för livet

Camilla Fagerholm.
Camilla Fagerholm. Bild: YLE / Catariina Salo fixamobbningen

När jag blev tillfrågad att skriva en personlig kolumn om arbetsplatsmobbningen jag varit med om var jag tvungen att fundera länge. Så skraj är jag fortfarande för människorna som fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Men varför skulle jag inte skriva om hur jag kände och upplevde det hela? Det finns massvis med människor som går igenom liknande saker på sina arbetsplatser men det talas alltför lite om det.

För några år sedan jobbade jag i en liten organisation där jag var den enda anställda, resten jobbade ideellt. Det handlade om unga människor som inte hade mycket erfarenhet av arbetslivet och ännu mindre om ledarskap. Min chef byttes årligen och ett år gick det riktigt snett. Det hela eskalerade till att jag blev utfryst. Man glömde berätta saker för mig, man ville sänka min lön, man ville ändra mitt fasta kontrakt till ett visstidskontrakt. Under ett utvecklingssamtal gav man till och med en skriftlig varning till mig, men det framgick aldrig riktigt vad jag hade gjort för att få den.

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Att varje dag vara tvungen att gå till stället där detta pågick var psykiskt väldigt tungt eftersom jag aldrig riktigt visste vad som kunde hända. Jag hade svårt att koncentrera mig på annat eftersom energin gick åt till att försöka överleva en dag i sänder. Jag grät om kvällarna och ibland också på toaletten på jobbet. När jag en dag körde bil så funderade jag hur mycket enklare det skulle vara om jag bara inte fanns. Då skulle ju alla dessa problem vara ur världen. Jag är ju den som orsakar allt detta. Då blev jag riktigt rädd.

Detta pågick som tur inte särskilt länge eftersom chefen årligen byttes. Det kom en ny chef som lyckligtvis såg saker på ett annat sätt, men tiden jag levde mitt i det kändes som en evighet.

I ett skede medan mobbningen pågick var jag till en läkare i ett helt annat ärende. Hon såg på mig och frågade hur jag egentligen mår. Jag kunde inte hålla mig och brast i gråt. Jag sa att jag aldrig mått så dåligt och att jag inte vet vad jag ska göra. Jag fick tala med en psykiatrisk hälsovårdare några gånger och redan det att jag hade en utomstående person som lyssnade på mig och som sade att det inte är något fel på mig hjälpte. Jag ryckte upp mig och blev lite starkare inombords.

Som tur hade jag en sambo, nära vänner och en familj som stöttade mig. Om jag inte haft det så vet jag inte hur det skulle ha gått och var jag skulle vara idag. Det känns fel att säga, men det tröstar mig också att jag inte var den enda som råkade ut för just denna plågoande. Det övertygade mig om att det inte var mig det var fel på utan det var dom som behandlade folk dåligt.

Jag sökte frenetiskt nytt jobb, men eftersom jag var så på botten så skulle det ha varit ett mirakel om någon anställt mig då.

Men plötsligt hände det. Jag fick ett nytt jobb. Ett drömjobb. Jag kom bort. Jag kunde börja läka på allvar. Men såren läker ändå aldrig helt. Jag får fortfarande gråten i halsen när jag tänker på den tiden. Jag har byggt en ordentlig skyddsmur runt mig, jag är rädd för folk som har makt och som så lätt kan missbruka den. Varje gång jag ska ha utvecklingssamtal är jag helt skakig i kroppen. Jag håller mig helst i skymundan och om jag ska säga något så formulerar jag det noga i huvudet så att det inte ska gå fel. Samtidigt hör jag folk säga att jag är duktig, flitig, effektiv och bra på det jag gör. Det känns viktigt för en som fått ett så stort lass dynga över sig.

Jag kunde också sänka skyddsmuren lite, den behöver inte vara så hög längre. Jag får mycket mer ut av livet om jag släpper folk nära. Jag måste ha riktig otur om jag råkar ut för likadant psykiskt våld igen.

När man talar om mobbning tänker man ofta på barn som mobbar i skolor. Men det är sorgligt att också vuxna förståndiga (eller oförståndiga) människor håller på med det. När det dessutom är någon i chefsposition som mobbar känner man sig ganska liten och hjälplös.

Mitt råd till dem som råkar ut för arbetsplatsmobbning är att tala om saken. Försök också ta ett steg bort från det hela och se på saken med nya ögon. Du kan kanske ta dig bort från situationen på något sätt? Du kan kanske anmäla plågoanden? Hör du till facket? Be dem om hjälp, de finns där för dig.

Läs också:
Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger
Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.