Hoppa till huvudinnehåll

Livsstil: Samlare

I många år drev Mikael Andersson tillsammans med sin fru museicaféet Wanhanajan puoti ja kahvila i Åbo. Men då frun insjuknade allvarligt, var de tvungna att på kort varsel lägga ner caféverksamheten och plocka ner alla föremål i lager.

- Vi fungerade i över tio år, hade stora utställningar, huvudsakligen om kaffe, och sen var det olika temautställningar från våra stora samlingar. Över tjugotusen förpackningar och stort småtrycksarkiv med reklamer och annat fanns utställda på caféet.

Det känns fortfarande dystert för Andersson att promenera förbi den tomma cafélokalen på Västerlånggatan i Åbo, men en del av föremålen har idag hittat ett nytt hem. En caféföretagare i Lundo läste om de omfattande samlingarnas öde i pressen kort efteråt, och en del av samlingarna är idag utställda på caféet Vilkkimäen kakku ja kahvi som finns i ett gammalt mejeri.

- Nog är det ju glädjande på alla sätt, det är nästan som det skulle fortsätta där var vi slutade.

Ifall allt går vägen, kommer föreningen att få ännu mer plats att ställa ut föremål i det gamla mejeriet i Lundo från hösten, men än så länge finns det ännu tusentals föremål i flera lager som väntar på att ställas ut.

Ett livsverk

Andersson började samla föremål i liten skala då han var ung och under de senaste 30 åren har samlandet blivit en livsstil för honom. Intresset har under årens lopp utvidgats också till andra typer av föremål, bland annat karamellpapper, vykort, silverskedar och en omfattande samling av fosterländska föremål från det självständiga Finland, för att nämna några.

- Det ger innehåll i livet. Vi har inte barn i vår familj, så vi valde en sådan här kulturgärning och det här kulturarbetet. Det finns mycket ännu som vi inte har fått i vår samling, så det fortsätter förstås det här. Det tar väl knappast aldrig slut.

Inte heller de senaste årens svårigheter har inte hejdat ivern.

- Jag kunde ju inte heller säga att nu har jag lite bekymmer och svårt - vi slutar med hela föreningen, och allt det här som vi har gjort. När man har beslutat vissa saker i tiden så fortsätter man fastän det kommer olika slags hinder. Vi vill ju inte att det här ska vara onödigt och så länge man har någon slags hälsa och möjligheter att göra det så kommer man säkert att fortsätta.

En värdefull investering

Andersson har under årens lopp inte bara satsat sin tid på samlandet, utan också stora summor pengar.

- Jag slutade räkna vid 100 000 euro, så jag vet bara att det är mycket, och flera gånger kanske den summan.

Pengar har gått till föremål, resor och till förvaringsutrymmen. Dessutom utgjorde museicaféet en stor utgift. Därför har Andersson vid sidan av sitt samlande behållit sitt arbete som matmästare på ett varuhus i centrum.

- Vi har levt mycket anspråkslöst på grund av att vi har valt det här samlarlivet. Inte är det nån nytta med att man bara samlar och har det i skrubbar, vrår och förråd, utan man måste ju få dela den här glädjen också med andra. Inte får man någonsin sina pengar tillbaka, men man får mycket innehåll och glädje i livet och det vill jag aldrig byta bort. Och alla vänner. Det är ju det som är det viktigaste. Och känslan att man gjort något viktigt.

Samlingarnas framtid

Samlingarna är sedan över tio år tillbaka en del av Föreningen Wanhanajan puoti, men så småningom kan det blir aktuellt att fundera på framtiden.

- Jag har tänkt saken så, att när mina krafter tar slut och vår förening eventuellt inte mera fungerar, så kommer dom här samlingarna att ges vidare till en sån instans som kan allmännyttigt sköta verksamheten som vi har gjort hittills. Jag vill inte enbart ge pärlorna vidare utan hela samlingen. Om Nationalmuseet eller någon sådan instans skulle vara villig att ta våra samlingar så skulle det vara säkert ett bra slut för den här verksamheten.

- Men jag vill inte göra en kommersiell sak av det här, jag vill heller inte ge dom här samlingarna åt någon som bara vill göra pengar med det här. Pengar vill jag inte göra med det här och ingenting börjar jag sälja.

Läs också