Hoppa till huvudinnehåll

Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

Malin Valtonen
Malin Valtonen Bild: Yle/Patrik Rosström fixa

För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte det lättaste eftersom jag har jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga, allt det som gör ont. Men i barndomshemmet i Ekenäs, längst in i garderoben finns de böcker som väcker allt till liv igen. Inlåsta i ett träskåp som jag själv har gjort för länge sedan ligger mina dagböcker från lågstadietiden.

Jag har förträngt så pass mycket av min lågstadietid i Österby skola att jag inte helt kan lägga fingret på exakt när allt det jobbiga började. Men jag kommer ihåg en incident väldigt tydligt. Mina föräldrar hade varit på resa till Estland och i gåva fick jag ett par rosa byxor. Jag tyckte väldigt mycket om dem och gick stolt med dem till skolan nästa dag. Men de andra flickorna tyckte inte om dem. De tyckte de var fula och de sa till mig att jag liknade en gris. I den första dagboken från 1999 skriver jag, åtta år gammal: Jag är för ful för att få leva, jag borde dö.

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Att läsa igenom resten av dagböckerna ända fram till 2002 är en pina. Mycket handlar om utseende och vikt. Jag matstrejkar, tröstäter och funderar på att sätta fingrarna i halsen och börja spy upp det jag ätit. En flicka har sagt åt mig att jag har smutsigt hår och äckliga tänder och på någon vänster har jag fått för mig att det också är sant. Jag skriver om ensamhet och funderar på om inte allting skulle vara bättre om jag var död.

Alla de här känslorna fanns i mitt huvud när jag var mellan åtta och tolv år gammal. Hemskt, tycker jag idag. Jag kan inte för allt i världen förstå att den lilla flickan som skrivit alla de här dagbokssidorna faktiskt är jag själv.

Idag känner jag inte några bittra känslor för de som gjorde mig illa. Jag har insett att situationen i Österby skola med bara fyra lika gamla flickor i min klass inte var den bästa utgångspunkten. Jag tror inte ens att de förstod vad de gjorde mot mig när de sa alla de där hemska sakerna.

Men vad jag ännu inte i denna dag kan förstå är varför skolan inte gjorde något. Mina föräldrar kopplade in både lärare, rektorn och kuratorn. Man lovade att när flickorna byter skola och börjar i högstadiet i centrum så skulle ingen bli på samma klass. Men det löftet var länge glömt några månader senare när klasslistorna sattes upp på dörren och alla våra namn fanns i samma klass.

Trots att vi fortsatte gå i samma klass så tog mobbningen slut när vi började sjuan. Kan inte sätta fingret på vad som förändrades men det kändes skönt. Men känslorna och osäkerheten fanns kvar och spökade i mitt tonårshuvud.


Först efter studenten, cirka tio år efter att allt hade fått sin början, kunde jag ta tag i mina känslor och minnen. Under mina radiostudier i Malmö högskola gjorde jag ett radioreportage om min resa från barn till ung vuxen, om att gå från att hata sig själv till att acceptera den man är, och inte är.

Men ständigt frågar jag mig - vad hade hänt om personalen på skolan hade ryckt in tidigare? Hade jag haft alla dessa minnen i bagaget om skolan hade tagit det på allvar? Ingen vet. Men jag hoppas att skolorna idag är mera på sin vakt. En lågstadietid som min egen önskar jag inte ens min värsta fiende.

Läs också:
Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet
Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger
Camilla Fagerholm: Arbetsplatsmobbningen gav ärr för livet

Läs också

Nyligen publicerat - Västnyland