Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 11: Mobbningen gjorde mig till mobbare

Kläder ligger på golvet i en gymnastiksal.
Kläder ligger på golvet i en gymnastiksal. Bild: Yle / Peter Sjöholm gymnastikkläder

Som mobbad vill man gärna ge igen med samma mynt. Jag fick flera gånger hela klassen att skratta åt mina mobbare istället. Men gjorde det inte också mig till mobbare? De som retade mig hade det inte heller lätt i livet, skriver signaturen Anonym.

Under hela min skolgång hörde jag till de minsta på klassen. I lågstadiet var det bara en kille som var mindre och han var en av mina mobbare, kanske just på grund av sin egen storlek. Han verkade i allmänhet också mycket osäker på sig själv.

I min mening har de som mobbat mig alltid själva varit speciella, potentiella mobbningsoffer – mobba eller bli mobbad.

Han sade fula saker till mig och om mig till andra. Han nöps, slogs och försökte hela tiden göra så att jag skulle ha ont. Många äldre elever utsatte mig också för fysisk mobbning. Det utsattes nog också andra för: att bli skuffad, fråntagen någon sak eller klädesplagg, bli nedbrottad på "låtsas" vilket också gör ont. Mycket har jag glömt.

Mer psykiskt i högstadiet

I högstadiet sattes jag på samma klass med pojkarna från min hemby samt andra killar och tjejer. Där fortsatte mobbningen från den mindre killens sida, samtidigt som de andra killarna knöt band till honom genom att delta i mobbningen.

I högstadiet var mobbningen mera psykisk. Han och de andra killarna sade fula saker till mig och om mig. De tyckte uppenbarligen själva att de skämtade med mig. De visste bara inte hur jag såg på saken.

Det värsta jag utsattes för var nog ändå när alla började få mobiltelefoner och mobbarna ringde samtal hem åt mig för att säga konstiga och fula saker med förvrängd röst. De lämnade också elaka meddelanden i min svarare.

Jag också en mobbare?

Jag berättade en gång hemma om att jag blev mobbad av den lille killen i lågstadiet. Mamma ringde min lärare som skulle ta upp saken med honom. Inget hände. Jag antar att jag också därför accepterade mobbningen i fortsättningen.

I högstadiet utvecklade jag en försvarsmekanism, nämligen att bli väldigt kvicktänkt och vass i munnen. När mina mobbare sade något till mig kastade jag snabbt tillbaka ett dubbelt värre svar som fick resten av klassen att skratta åt mobbarna. I bästa fall gick det så att hela klassen inklusive mina andra mobbare skrattade åt den lille killen för hans dumhet. Någon gång har jag tänkt om då detta i sin tur gjorde mig till en mobbare. Hur kändes det för dem att bli skrattad åt?

Gymnasietiden blev sedan mobbningsfri för min del.

Mobbarna själva möjliga offer

Det som tröstar mig är att det gått bättre i livet för mig än för många av mina mobbare. Viljan att söka sig till nya miljöer och skaffa sig nya bekanta har gjort att jag tagit mig ganska långt och är nöjd med var jag är just nu.

Att ”inte bli som dem” har gjort mig till en öppen och social person som lätt kan umgås med andra och nya människor. Jag har många goda vänner och har alltid sett till att skaffa mig nya erfarenheter, medan jag anser att mina mobbare fastnat i samma mönster och liknande livssituationer.

I min mening har de som mobbat mig alltid själva varit speciella, potentiella mobbningsoffer – mobba eller bli mobbad. De har aldrig varit speciellt smarta eller bra i skolan, och ofta har de haft problem hemma och i livet. Det är synd att det enda de hade kontroll över var att göra livet svårt för andra.

Anonym
Mobbningen pågick 1994–2003.

Läs nästa berättelse: Jag vågade inte berätta

Läs fler #TaDetPåAllvar-berättelser

Läs också

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

  • Sex slutsatser av #tadetpåallvar

    Under den gångna veckan har Svenska Yle publicerat långt över hundra berättelser om mobbning som ni har skickat in till #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen. Vi har också lyft fram mobbning i tiotals artiklar och flera av våra radio- och tv-program. Här är sex slutsatser av vår öppna granskning.

  • Stina läste berättelserna - viktigast att någon lyssnar

    #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen bad Folkhälsans expert Stina Forsberg läsa igenom era berättelser om mobbning. Många beskriver hur viktigt det har varit att en vuxen tar den stora smärtan men också mindre kränkningar på allvar.

  • Jessicas mobbningshelvete urartade

    20-åriga Jessica är en av de första som skriver in till #tadetpåallvar. – Det var en snilleblixt. Jag hade precis hört att en av mina bekanta försökt ta livet av sig. Det fick mig att tänka på hur nära jag själv var, säger Jessica. Lyssna på hennes berättelse i ljudpodden här.

  • "Kiva Skola" garanterar ingenting

    Staten betalade miljoner för antimobbningsprogrammet Kiva Skola. Trots det saknas exakta uppgifter om i hur hög grad programmet används i skolorna. Så många som var fjärde skola som uppger sig vara en Kiva skola kanske inte använder programmet aktivt.

  • ”Mobbarens föräldrar bryr sig inte”

    En förälder skriver om hur dottern blir mobbad av ledaren i klassen som fått med sig alla klassens flickor. Lärarna ingriper inte och mobbarens föräldrar tycker att den mobbades familj svartmålar deras dotter.

  • Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

    Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Så här skriver Edit till #tadetpåallvar: Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad. I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka.

  • Polisen rycker ut mot mobbning varje vecka

    Polisen rycker nästan dagligen ut till finländska skolor. Den vanligaste orsaken är mobbning. I skolorna talar man om mobbning medan polisen talar hot, misshandel och ärekränkning. Tom blev mobbad från skolstarten. Hans föräldrar gjorde en polisanmälan efter en grov attack på honom. Polisen konstaterade att det var frågan om misshandel. Gärningsmännen var nio år.

  • Otydlig lag drabbar mobbade

    Om skolan inte klarar av att få slut på mobbningen är den drabbade rätt ensam. Den finländska lagen är vag och pekar inte ut någon ansvarig för att mobbningen ska sluta. Den myndighet som övervakar skolorna är frustrerad över bristande befogenheter.

  • Skolbesök och barnskydd då mobbning polisanmäls

    Bland de polisdistrikt som täcker Svenskfinland är det varje år tiotals mobbningsfall som polisanmäls. Merparten av fallen läggs ändå ner då gärningsmännen är under 15 år. Svenska Yles granskning visar att polisen mera går in för åtgärder som skolbesök och att kontakta barnskyddet.

  • "Mobbning går i arv"

    Maria var inte den första i familjen som kallades fet. Redan hennes mamma och mormor fick höra att de är feta vilket lett till att alla tre bantat hela livet. Nu har Marias dotter diagnosticerats med en ätstörning. Lyssna på ljudpodden för att höra deras berättelse.

  • Slagen på grund av min hudfärg

    Oscar blev mobbad och misshandlad på grund av sin hudfärg. Skolan var inte till någon hjälp. I dag är Oscar själv lärare och mån om att eleverna ska må bra. Läs Oscars berättelse och lyssna på hans intervju.

  • Ingen tog Anna-Karin på allvar

    Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen från barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar leendet. Fortfarande finns det dagar då hon inte kan vistas utomhus.

  • Nätmobbarna följer dig överallt

    Nätmobbning tar sig i uttryck på många olika sätt, men den är oftast sammankopplad till traditionell mobbning. Överkonstapel Mikael Appel jobbar som nätpolis och säger att det är allas skyldighet att lite följa med vad som händer i andras liv.

  • Respekt motar mobbning

    Också i Västnyland har polisen fått rycka ut för att reda ut mobbningsfall i skolor, men det rör sig ändå om rätt få fall jämfört med andra områden i Svenskfinland. För att förhindra mobbning rör sig närpolisen - eller skolpolisen - i skolorna för att lära ut respekt för medmänniskor.

  • Obs-debatt om mobbning

    Obs följer kampanjen #TaDetPåAllvar och diskuterar mobbning med krisarbetaren Camilla Laine, forskarsocialarbetaren Frida Westerback, journalisten Kia Svaetichin och Daniel Hilli som mobbats.

  • #TaDetPåAllvar engagerar

    Kampanjen #TaDetPåAllvar visar en sida av Svenskfinland som vi sällan talar om. Det har kommit in massvis med historier, och budskapet om att vi ska ta mobbningen på allvar har engagerat oss alla. Här är ett axplock av era reaktioner.

  • Malin Valtonen: De förbannade rosa byxorna

    För att kunna berätta min historia var jag tvungen att mentalt förflytta mig omkring 15 år tillbaka i tiden. Det är inte lätt eftersom jag jobbat hårt på att förtränga allt det jobbiga. Men i barndomshemmet, längst in i garderoben, ligger mina dagböcker från lågstadiet som väcker allt till liv igen.

  • Pia Abrahamsson: Hormärket!

    Då jag gick på tvåan i folkskolan flyttade vi till Lovisa från Björneborg. Jag hade varit Pia A för det fanns en annan Pia i klassen. Jag hade börjat skolan då jag var sex år och en vecka gammal ( ung?) för att jag var så brådmogen. Jag trodde jag var speciell.